Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
honom. Med hans lynne var det ingen fara!
Tvärtom har jag väl aldrig sett honom så uppspelt,
strålande och skälmaktig som just då. Han blev
mig varse och ropade genom glammet:
Nej se herr Love! Kanske monsieur vill skåla
med oss?
Han höjde sitt glas och hans dam tog också
sitt och vände sig mot mig med det vackraste
leende. Fru Elsa de Lorche var vid den tiden1
inte njugg på leenden. Och hennes leenden voro
alltid mycket, mycket vackra. Jag skålade.
Gudmor Utter viskade till mig: Pass på, nu kommer
efterrätten! Tag mycket av den! Jag sa:
Nu vill jag inte mer.
Jag hade en känsla av, att olyckan stod vid
dörren. Den känslan hade jag endast alltför ofta
och den blev mycket sällan sannspådd. Mors
ansikte skrämde mig. Jag hade en ohygglig visshet att
någonting förskräckligt skulle hända. Men ingenting
hände. I varje fall kom det icke till min kännedom.
Eftei middagen kunde gudmor Utter inte ty sig,
förrän hon fått min välfyllda låda i handom.
Kaffet drack hon i förstugan med ytterkläderna på
och skatten under armen. Jag frågade, vem som
skulle begåvas. Hon svarade: Stackars gamla fröken
Pflöke! Då blev jag djupt förbittrad! Skulle
Pflö-kan smörja kråset med min goda middag? Had’e
hon inte vållat fröken Leontins död? Hade hon
inte många andra nedrigheter på sitt samvete? Hade
hon inte sagt att min mor var olycklig? Visste
inte gudmor Utter, hur genomelak Pflökan var?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
