Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
med gipskatten hårt tryckt mot den klappande
barmen, gubbar med en kutting under vardera
armen och snuset bak den putande läppen — se
där stadens gäster samt dessutom herrar i fina
pälsar, präster med nyrakade anleten, länsmän och
illitterata lagkarlar med räv bak örat, konstmakare
från fjärran land samt ett och annat okänt
bergslagstroll, tungt i jättestövlarna, yvskäggigt, trumpet och
trögt.
Jag hade sett dem alla återvända år efter år.
Nu såg jag dem med ny blick. De hörde mig till.
Jag tänkte: Vänta gubbar! Snart kommer jag!
Rogershusbaronen körde det året efter fyrspann.
Mitt i smällkalla vintern hade han fått en
efter-släng av sommarglöd. Hans blod brann, hans ögon
flammade, hans läppar kysste. Sin Knutsmässa
började han med en galant attack mot den gracila
fru de Lorche, förde chevalereskt kärlekens vapen
i trenne turneringar och drog sig tillbaka med
en handkyss och en eloge över den sällsport starka
dygd, som visste försvara en så sällsynt skönhet.
Efter denna tribut åt den ideella kärleken ägnade
han sig raskt och med sjunkande anspråk åt den
vulgära. Dock fördes han snart av Backus från
Venus till Mars och sedan han klått upp några
bondpojkar som Wickberg tröstade med guld och
goda ord, kände han sig äntligen på fjärde dagens
morgon beredd att lyda Hypnos’ bud.
Olyckligtvis hade den trogne Wickberg redan dukat under
för sömnen, och baronen irrade hjälplös omkring,
än troende sig vara på Rogershus, än inseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
