Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
jag behöver uppmuntran. Känner jag icke att jag
är välkommen kan jag inte giva mitt bästa. Mitt
näst bästa kan jag under alla förhållanden giva
men icke mitt bästa. En framstående person, en
professor, kom engång till mig och sa: Herr
Tilian-der, hur kan en genial konstnär som ni fästa
något avseende vid ett pressomdöme, som ju dock
sällan eller aldrig fälles av en fackman, en
skådespelare? Jag svarade: Saken är enkel. Ni går en
vårvinterkväll ut på isen. Den är uppluckrad av
sol, undergrävd av varma flöden; där finnas vakar
täckta av nattgammal is. Ni är professor i astronomi,
ni håller blicken riktad mot himlen för att
upptäcka edra vänner. Bredvid er går en man, låt
oss säga en sportsman. Ett, tu, tre, plask! Där ligger
ni i en vak. Mannen skyndar till er hjälp, faller
på knä, räcker er sin stav. Kanske har han
följt er, därför att han vet att ni är en stor man,
en lärd man, en man vars blickar dväljas hos
stjärnorna. Men ni ropar i er nöd: Tack vackert! Ni
är ju inte professor i astronomi, inte ens docent.
Hämta en kollega! Herr Tiliander, svarade
professorn, liknelsen haltar. En professor i astronomi
tittar inte på stjärnorna, när han går på svag is!
Kan vara sant, medgav jag, men det gäller icke för
oss. Vi konstnärer vandra hela livet på svag is.
Därför är varje man, som räcker oss en hjälpsam
hand, förmer än en vanlig dödlig. Han är Guds
sändeman! Och märk väl, herr professor, de största
konstnärerna gå på den svagaste isen. Ty de söka
sig längst ut i havsbandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
