Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
Jag gjorde, vad jag kunde. Men fru Tiliander
vankade av och an mellan järnsängen och väggen
och visste inte mycket om mig. Jag hörde henne
mumla: Tjugu år! Och detta är tackenL Plötsligt
frågade hon efter sin son. Jag sprang ut i stån
och letade rätt på Medardus. När vi knackade på
fru Tilianders dörr, svarade Medardus’ mor med
gråtmild röst:
Gå er väg, pojkar!
Och herr Tilianders lugna och mäktiga röst
yttrade:
Gå Medardus! Allt är gott igen. Jag är hos
din mor.
Men dagen därpå sa han:
Vi konstnärer ha det svårt i många fall. Man
bjuder oss sin hyllning och vi tro att den ägnas
konsten. Man glädes, man tar emot. Så upptäcker
man plötsligt någonting helt annat bakom
hyllningen. Vad ska man göra? Situationen är penibel.
Ty min gosse betänk! Man är ju också gentleman.
Det är svårt att vara konstnär men det är
besvärligare att vara gentleman!
Odh ett par dagar senare:
Aposteln i Dagbladet säger att vi skådespelare
äro ett otuktigt släkte. Han har rätt. Men under
det att den gode borgaren omsätter sin kättja i
handling eller i sedlighetsartiklar, förvandlar vi våra
bångstyriga känslor till konst. Dock endast så länge
publik och kritik är med oss! Är publiken kall,
förlora vi vår konstnärliga ambition och bli
ungefär lika osedliga som genomsnittsbrackan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
