Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
279
Följande morgon bröto vi tidigt upp.
Rogers-husekipaget nöjde sig den dagen med parhästar
men var ståtligt nog ändå. Skinande, eldiga fuxar,
kusken oeh Wickberg på kuskbocken, Ljung
och jag på baksätet och på framsätet den väldige
gubben. Trots försommarvärmen var han svept
i allahanda fällar och filtar och när vi kommit
utanför stadstullen tog han upp en stor och brokig
sidenschalett, som han knöt om huvudet alldeles
som en bondgumma. Nu kunde vi pojkar ej längre
bemästra våra kvalda bröst, varför Ljung utropade:
Nej se på katten som slåss med käringen! Och vi
kunde frusta ut! Baronen, orörlig i sitt bylte,
sneglade åt höger och vänster och muttrade
avundsjukt: Det måtte ha varit en förbålt löjlig syn!
Under färden hade vi mycken nytta av denna
obefintliga katt och käring ty det gällde litet
emellan att urskulda ett grin.
Baronens eget lynne var det yppersta. Han
medförde ju åtminstone två av de utlovade pojkarna
och dessutom en massa presenter. Vi körde i full
karriär. Plötsligt siktade vi framför oss ett stort
lass torvströbalar och uppe på lasset satt ingen
mindre än häradsdomaren Aron Janse. Underrättad
härom ropade baronen till kusken:
Johansson! Hundra riksdaler oin han kör
häradsdomaren i diket utan att för mycket skada honom
eller oss. Och tar han skada, så blir det min sak.
Detta var just i Johanssons smak och skulle
inte heller ha varit svårt, ty häradsdomaren höll
tätt till dikeskanten. Emellertid måtte han ha anat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
