Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - XIV. På Ostronbankarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur jag känna det? Vet inte. Men jag vet att jag
känna land, alldeles som om min arm växa lång, många
mil lång, och jag lägga min hand på land och känna
det och veta att det är där.»
Joe såg misstroget på Frisco Kid.
»Det är sant», bekräftade denne. »Då man har
varit till sjöss en tid, kan man känna land. Och om
man har något så när näsa, kan man vanligen känna
lukten av land.»
Ungefär en timme därefter drog Joe av
fransmannens beteende den slutsatsen, att de nalkades sitt
mål. Han tycktes vara på sin vakt och tittade
oupphörligt ut i mörkret framför dem, som om han i vilket
ögonblick som helst väntat sig att få se något. Joe
tittade skarpt, men såg endast mörkret.
»Känn efter med staken, Kid», befallde Franske
Pete. »Jag tror det vara dags.»
Frisco Kid lösgjorde en lång, smal stång från
kajut-taket, ställde sig på det smala däcket midskepps, dök
ner med stakens ena ända i vattnet och körde den
rakt ner.
»Omkring femton fot», sade han.
»Hurudan botten?»
»Dy.»
»Vänta litet, då vi försöka en gång till.»
Fem minuter därefter dök staken åter ner över
relingen.
»Två famnar», svarade Kid. »Snäckor.»
Franske Pete gnuggade belåtet händerna.
»Micket bra, micket bra», sade han. »Jag träffa botten
alltid. Ingen kunna narra gammal man, det kan jag
försäkra.»
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
