Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PINGSTRÖRELSEN.
LEVI PETHRUS.
Såsom genom eld.
Lidköping, april 1907.
Elden faller med väldig kraft. I dag
för åtta dagar sedan kom pingstdopet
till några av vännerna här. O, vilken
natt! Då föll elden på fem stycken.
Guds ande manade mig att lägga hän-
derna på en ung man, och strax föll
Anden på honom så starkt, att han un-
der höga rop föll i golvet. Det för-
skräckte alla, som voro inne, ty man
hade aldrig sett något sådant. Men o,
vad jag jublade! Det är nu omkring
tjugu, som ha mottagit andedopet. Bara
etthundra till, och vi äro lika många
som på pingstdagen. Vi stå nu som
Israels barn stilla inför Herren... och
vänta på att Gud skall låta de väldiga
hindren vika och att han skall låta hela
Lidköping och trakterna däromkring
draga efter oss i ett hav av frälsning.
Levi Peihrus.
Lidköping, april 1907.
Satan ville fresta mig till att upp-
giva allt... Efter dessa svåra strider
har Gud på ett underbart sätt välsignat
min själ. Har icke börjat tala med
tungor ännu, men jag väntar varje dag.
Vi hade en afton bönemöte här, som -
varade närapå till nästa morgon, då
kände jag en underbar kraft. Min
kropp skakade nästan oupphörligt i ett
par dygn, och jag gick som i ett rus
av salighet. Flera hava nu börjat tala
med tungor... I går var jag på en
fest i metodistkyrkan. Sedan jag talat
till den stora församlingen om Simson,
80
Apostlagärningarna, Kap. 2, v. 1—4.
frågade jag, hur många där var, som
ville mottaga Andens dop. Alla reste
sig ... Det är kraft hela världen frågar
efter. Nu är talekonstens glansperiod
förbi, åtminstone på de flesta ställen.
Halleluja!
Levi Pethrus.
Närkesbladet 8 nov. 1907.
I Lidköping var det härligt. Broder
L. Pethrus var brinnande i Anden.
Lidmans omvändelse.
Men åren 1915, 16 och 17 fortsatte
en sällsam och okänd makt att konse-
kvent bombardera mig med de faktiska
uttrycken för föråldrade fornsemitiska
moralteorier: lidande för lidande —
sorg för synd — länk till länk i en
kedja, som liksom förlängdes i det
oändliga. Länkar som inte längre kunde
lyftas upp till beskådande i några le-
ende, intellektuella diskussioner! Nej,
det var bojor och järnkedjor kring hän-
der och fötter, ja, kring hals och midja.
Och jag hörde rasslet av dem vid varje
rörelse, och till slut flydde jag män-
niskornas sällskap och samtal, för att
de ej skulle höra dem och förstå, huru
det var ställt med mig:
Att min tillvaro var en galärslavs!
Jag somnade med dessa kedjor på
natten, jag vaknade med dem på mor-
gonen, och under dagens ensamma
vandringar ekade rasslet av dem i mina
öron. Jag kände det stingande rycket
av dem vid varje försök till flykt eller
När sedan pingstdagen var inne, voro
de alla församlade med varandra. Då kom
plötsligt från himmelen ett dån, såsom
om en våldsam storm hade farit fram;
och det uppfyllde hela huset där de sutto.
Och tungor såsom av eld visade sig för
dem och fördelade sig och satte sig på
dem, en på var av dem. Och de blevo
alla uppfyllda av helig ande och begynte
tala andra tungomål efter som Anden
ingav dem att tala.
SVEN LIDMAN.
förströelse. Jag orkade varken skriva en
rad, tänka en tanke eller läsa en bok-
sida. Jag var bunden med vedergäll-
ningens kedjor och hölls under bevak-
ning, innesluten i ett fängelse utan lås.
Min själ upplöstes av ångest, och till
slut sjönk jag samman i fullkomlig
orkeslöshet.
Jag satt i mörker och dödsskugga,
fången i elände och järnbojor, därför
att jag hade varit gensträvig mot Guds
ord och hade föraktat den Högstes råd.
Han hade kuvat mitt hjärta med olycka.
Jag hade kommit på fall och hade
ingen hjälpare.
Då skedde undret.
Det var ej en mekanisk moralisk ma-
skin av hjul, som krossade, av klingor,
som sågade, av vågar, som mätte ut och
mätte av — ingen automatiskt funge-
rande rättfärdighetsmekanism, som mitt
liv räddningslöst ryckts in i för att vär
gas och styckas och sågas och stympas.
Det var ej en dödens Lag, men en
livets Makt, icke järn och hjul, men
ande och ljus, som jag nu stod inför.
Bortom vedergällningens isiga viss-
het väntade en oanad verklighet: icke
ödeläggelsens och förödelsens kalk,
icke hämndens och vredens vin, men
välsignelsens himmelska kalk och För-
soningens eviga livsdryck.
Mannen, som vandrade i mörkret,
fick se ett stort ljus, och över honom,
som bodde i dödsskuggans dal, kom
gryningen till en ny dag:
”Domaren själv trädde mellan och tog
synden och domen på sig.”
Sven Lidman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
