Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Den patologiska anatomien och läran om sjukdomsorsakerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såsom livets väsentliga grund från molekularkrafterna
skiljer en meddelad, härledd kraft. Dock betvivlar han
ej att livskraften sist och slutligen måste tänkas såsom
uttryck av en bestämd samverkan mellan fysikaliska
och kemiska krafter, och härmed har han ju i hög grad
närmat sig den inom fysiologien hävdade uppfattningen.
Den uppgift, Virchow i sin ovan berörda
programartikel uppställt, krävde för sin lösning också försök
på levande djur, och sålunda uppstod i anslutning till
den patologiska anatomien en experimentell
patologi, bland vars grundläggare jämte Virchow
främst märkes Ludwig TraUbe (1818—1876),
professor i Berlin. Till dem anslöto sig en mängd yngre
forskare, vilka dels ur patologisk-fysiologisk, dels ur
klinisk synpunkt behandlade hithörande frågor. Ensam
för sig var fysiologien långtifrån tillräcklig att
klargöra det sätt, varpå organens sjukliga förändringar
inverkade på deras förrättningar, ty de spörsmål, till
vilka studiet av den sjuka människan och
iakttagelserna vid liköppningar ledde, voro i talrika fall
fullkomligt främmande för den tankekrets, inom vilken
den fysiologiska forskningen rörde sig.
Genom arbetet inom den experimentella patologien
ökades emellertid icke allenast våra kunskaper om de
sjukliga processerna, de bidrogo också i väsentlig grad
till belysning av de processer, som normalt försiggå i
kroppen, och sålunda har det kommit sig att den rent
fysiologiska och den experimentellt patologiska
forskningen redan länge gått hand i hand med varandra.
Och i grund och botten äro ju processerna hos den
friska och den sjuka kroppen till sitt innersta väsen
av samma natur och olikheterna dem emellan äro mera
av kvantitativ än av kvalitativ natur.
Det återstod ännu ett teoretiskt spörsmål av djupt
ingripande betydelse, som varken genom den kliniska
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
