Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Bratvaag“-expeditionen finner lägret av Gunnar Horn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi vada över bäcken och gå tyst upp mot lägret. Bakom oss
ligger havet blickstilla och isfritt så långt vi kunna se. I
närheten av ön stå skinande vita isberg på grund. Vi gå upp var
och en för sig och växla inte många ord. Spänningen är stor,
när vi nu om några minuter skola stå vid Andrées sista läger.
Så äro vi då framme. Hit hade Andrée och hans kamrater
kommit för att aldrig nå vidare. Det var ett underligt och
högtidligt ögonblick, och det dröjde en stund, innan vi började
vårt arbete. Vi sade inte mycket — vad var det också att säga
— och så småningom gick det upp för oss, vilken tragedi som
utspelats här. Tankarna sökte sig tillbaka till den julidag 1897,
då "Örnen" lättade från Danskön på Spetsbergen med tre
man i gondolen och av vinden fördes nordöver på den
vågsam-maste polarfärd, som väl någonsin företagits. Männen kommo
aldrig tillbaka. Den sista underrättelsen lämnade brevduvn,
som släpptes ut på 820, och i meddelandet stod bland annat:
"Allt väl ombord." Det var det sista. Vad som hände därefter
hade nu i en människoålder varit föremål för de skarpsinnigaste
spekulationer. Utsända efterforskningsexpeditioner hade sökt
efter de försvunna ballongfararna, men intet spår stod att finna.
Andrée och hans kamrater läto aldrig höra av sig, och man hade
så småningom slagit sig till ro med antagandet att de omkommit
på isen eller störtat ned i havet och spårlöst försvunnit. Så
trodde väl de flesta. Och nu hade Andrées läger blivit hittat och
gåtan löst.
Det var sällsamt att stå där och se ut över samma landskap
och samma hav, som Andrée och Strindberg och Frænkel sett
ut över för sista gången för 33 år sedan. Det var som om vi
sågo dem framför oss. Där nere på isen kommo de med sin
tunga utrustning. Trötta och utkörda hade de väl anlänt hit,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
