Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Bratvaag“-expeditionen finner lägret av Gunnar Horn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tryck på honom. Andrée kände ju alla till. Han hade blivit
något av en sagofigur, och i Tromsö kom man mycket väl
ihåg de djärva svenskarna, som tänkte ge sig i väg till
Nordpolen i ballong. Jensen skulle snart återvända hem, och vi
beslöto att skicka med honom ett meddelande om fyndet till
"Norges Svalbard- og Ishavs-Undersökelser" i Oslo. Det kunde
ju kanske dröja en tid, innan vi kommo hem. Viktiga arbeten
hade vi att utföra på Franz Josefs land, och på detta vis kunde
de därhemma hinna träffa sina förberedelser.
Så lämnade vi "Terningen", och satte kurs öster ut mot
Franz Josefs land, vårt slutliga mål, som dock nu efter allt
vad vi upplevt tycktes ha förlorat en del av sin betydelse. På
aftonen den 10 augusti började vi gå mot land och kommo
upp under Kap Grant.
På Franz Josefs land uppehöllo vi oss intill den 26, då vi
återvände väster ut mot Victoria under svag nordvästlig vind
och frisk dyning från söder. På morgonen lättade dimman,
och Victorias vita kupol avtecknade sig klart mot himmeln i
väster. På eftermiddagen passerade vi ön på sydsidan på ett
avstånd av ett par mil. De många isberg vi iakttagit vid ön
förra gången vi voro där voro nu borta. Det var förmodligen
den sista tidens nordväststorm, som sopat bort dem. På
aftonen sågo vi Vitöns ismassor i väster och samtidigt Victoria i
öster. Vitön var nog betydligt större, och dess längdsträckning
såg ut att gå i nordost—sydväst. Genom pejlingar uppskattade vi
längden till omkring 17—18 sjömil, och eftersom bredden håller
sig kring 8—10 sjömil, är ön alltså inte så liten. När vi kommo
upp under sydspetsen, kunde vi i kikaren se den vita stången,
som stod i vår varde. En björn gick nere på stranden och smorde
förmodligen kraset med de val rosskroppar, som lågo där. Vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
