Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prästfrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tyckte var intressant att höra. Hon var i
alla fall en ytterst märkvärdig kvinna. Hade
bara de båda unga kunnat få gifta sig, skulle
de icke haft något emot, att en sådan där
gammalmor gick och pysslade om dem,
men nu . . .
Två år hade gått på detta sätt, och
ännu voro de lika när.
En gång då herr Söfren och fru
Margrete gingo tillsammans öfver den smala
bron, som ledde öfver älfven — och bron
var utan räcke — flög det med ens i Söfren,
att här var ett tillfälle att utan misstanke
bli henne kvitt. Han for plötsligt åt sidan
med ett utrop, som om han blef rädd för
något, och pang! — där stöp fru Margrete
på hufvudet i älfven och seglade nedåt
strömmen. Men i detsamma greps herr
Söfren af ånger och störtade sig i efter
henne. Han blef alldeles vimmelkantig och
kafvade och sprätte med armar och ben,
för simma kunde han icke. Och Gud vet,
hvad slutet skulle blifvit, om han icke känt
ett kraftigt tag i tröjkragen af någon, som
halade honom i land. Det var ingen annan
än fru Margrete, som längesedan fått sitt
på det torra och nu bärgade sin Jonas.
»Det var snällt af honom, min son, att
springa i efter mig,» sade fru Margrete.
»Men hvad var det, som vållade olyckan?»
»Det var . . . det var en stor fågel, som
plötsligt flög upp ur busken där vid älfven
och skrämde mig, just som jag gick och
tänkte på min söndagstext,» stammade herr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
