Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förföljda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en och annan grå kämpe till fura med snö
i skägget. Då suckade hon, gick sedan stilla
in igen och satte sig.
Stundom hände det, att en eller annan
handelsman for förbi på skidor eller
förföljda lösdrifvare eller fredlösa, sådana som
de själfva voro. De hade sett rök stiga upp
från sätertaket och begrepo, att där måste
vara folk. Så kommo de in för att hvila
och värma sig. Ibland kommo de, när
Signe var ensam, men hon var icke rädd
för dem, ty själf var hon så gammal, att
hon visste, de icke skulle göra henne något
ondt, och så delade hon med dem, hvad
hon hade i matväg och gaf dem alltid litet
kött med på vägen, ty så ville Tolleiv.
Ibland stannade de där öfver natten, — då
bar Tolleiv in hö från lidret och bredde
ut på golfvet. Och så sutto de omkring
spisen på kvällen och berättade om alla
sina äfventyr, hur de narrat länsmannen
och brutit sig ut ur häktet. Och då blänkte
där knifvar, och då blef det slagsmål, och
då sjöd vildheten upp i dem. Och så hade
de för det mesta brännvin i fickan och bjöd
på. Och hade någon farit förbi där vid
dylika tillfällen, skulle han hört både skratt
och sång uppe på nakna fjället. Och
lösdrifvarna och illgärningsmännen kände sig
trygga här hos Tolleiv. Det var som ett
hemligt förstånd mellan dem, att ingendera
skulle röja den andre. Och både Tolleiv
och Signe funno, att till och med de värsta
strykare och mandråpare voro människor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
