Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förföljda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hästar hojtande och härjande öfver vidden,
och snön hvirflar som rökskyar och vältrar
sig öfver sätertaken och fyller klyftorna
och dansar som vanvettig utmed
ljunghedarna och stensluttningarna. Och det
hviner i fjällskrefvorna, och det tjuter som
af fördömda andar öfver stenöknen, och
det bullrar och brakar, som om hela
helvetet vore löst. Tordön ofvanifrån, snö och
stenskred nedifrån. Alla trollmakter äro
ute på en slik dag. De piska den lösa snön
till skum, de hojta och skrika och vältra
stenblocken om hvarandra bara för nöjes
skull. Nere i dalen stänger man dörrarna
och läser in kreaturen och letar fram
psalmboken och glömda böner, medan det tjuter
i skorstenen och stugan ruskar och
människorna skälfva.
Men ve den som färdas på vidden i
slikt väder! Han slipper icke lefvande
därifrån. Trollmakterna blåsa den lösa fina
snön in under hans kläder, förblinda hans
ögon med ispiggar, kasta honom som en
boll mot fjällväggen och krossa honom, om
han icke lyckats finna lä, genomisa hans
blod och sjunga sedan grafpsalmen öfver
honom, ifall han fryser ihjäl där nere i
fjällskrefvan och täcka slutligen öfver honom
med sitt snölakan. Så är det en
människomyra mindre i världen, det finns tillräckligt
många kvar.
Tolleiv satt gömd nere i en bergskrefva.
Han hade gått långt i dag, och stormen
hade kommit oförvarandes öfver honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
