Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förföljda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Var hans sista stund nu kommen? Ja, ty
ut tordes han icke våga sig. Hela vidden
stod i en enda rök, det var omöjligt att se
vare sig väg eller spår, märkesstenar och
toppar voro insvepta i ett ogenomträngligt
grått dok. Han började redan känna sig
genomisad. Han stampade med fötterna,
han slog armarna fram och tillbaka mot
bergväggen, han vred och ruskade på kroppen
för att icke stelna. Han kunde icke dö nu.
Herre Gud, hur skulle det då gå med Signe
ensam på vilda fjället?
Sin matsäck hade han ätit upp;
brännvin hade han icke. Då slog det honom, —
han hade ju ett par ripor hängande öfver
skuldran. Hastigt ryckte han ner dem, slet
af fjädrarna, satte tänderna i det kalla köttet
och sög. Han måste uppehålla lifvet. Som
ett rofdjur ref och slet han med tänderna
stycken af det råa köttet, fastän det var
honom motbjudande. Det hjälpte, det värmde.
Han hukade sig ner under fjällväggen, när
stormilarna kommo, spejade sedan efter,
om icke tjockan snart skulle skingras. Han
tyckte, han såg ljusningar i molnen. Nu
måste han hålla ut. Gubben var seg som
en ekrot.
Ännu måste han vänta, ännu ville stormen
bruka honom som lekboll och rulla honom
som en boll bort öfver vidden. Men nu . . .
där . . . Tolleiv dök upp ur sitt gömställe,
rätade upp sig och sträckte på sig. Han spände
på skidorna. Åjo, han kunde verkligen röra
på fötterna så pass. Och nu måste han laga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
