Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förföljda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att komma hem, kosta hvad det ville. Och
så krälar människomyran åter fram öfver
snöhafvet, medan blåsten brusar och
hånskrattar öfver det usla krypet, som vill
upptaga kampen mot naturens makter. Men
Tolleiv kämpar sig fram. Hans hår och
skägg äro som isjöklar, tröjan ser ut som
en stålbrynja, men fram går det. Det är ett.
nappatag med döden, men han har beslutat
att segra.
Hemma på sätern satt Signe i dödlig
ängslan. Hon hade flere gånger varit ute
på trappstenen och spejat. Sista gången
höll hon på att icke få igen dörren. Herre
Gud, att icke Tolleiv kom! Hon var icke
i stånd att göra något, hvarken karda eller
spinna, hon bara skälfde. Än om han alls
icke kom — om han låg hjälplös ute på
vidden och frös ihjäl! Jesus Kristus —
hon sitta ensam, inmurad af snödrifvor,
modlös, rådlös här uppe i fjällmarken.
Ensam — ensam . . . Nej, nej, hon vågade
icke tänka en sådan tanke. Hon lade sig
framstupa ner vid spisen och grät och bad
dessemellan Vår herre om att hjälpa Tolleiv.
Då hördes en dof stöt mot säterdörren.
Hon sprang och öppnade. Där låg Tolleiv
på tröskeln mera död än lefvande. Hon
släpade honom in och fram till spisen.
Tolleiv var räddad för denna gång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
