Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förföljda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkring förgäfves utan att finna något
villebråd och så till sist komma hem i denna
förfärande ensamhet med ödslighet och
mörker rundt omkring och icke veta, om
han kanske måste fly hals öfver hufvud ut
i mörka natten; att nödgas lyssna efter
hvarje ljud, i fall det var hans förföljare,
som stampade utanför, — det blef honom
snart outhärdligt. I sådana stunder när
tungsinnet kom öfver honom, var det han
sjöng för sig själf ofvanstående visa, som
han satt ihop på sina ströftåg. Då satt
han på pallen och stirrade in i elden.
»Usch så du pratar, Tolleiv!» kunde
då Signe säga. »Böra vi icke tacka Gud,
så länge vi ha tak öfver hufvudet? Det är
många, som icke ha det en gång. Undras
mig, hur Hans har det, i fall han ännu är
i lifvet.» Och hon torkade bort en tår ur
ögat.
»Ja, jag tänker ofta på Hans nu för
tiden,» svarade Tolleiv. »Han kom ju också
oförvarandes i olycka. Det är underligt,
att han aldrig skickat något bud.»
»Å, han har väl frusit ihjäl eller
drunknat. En olycka kommer sällan ensam.
Och så god som Hans var, — han ville
visst icke göra en fluga förtret. Och så
råka ut för något sådant! Vet du af, Tolleiv,
att han låg gömd bakom en buske, då de
buro Torbjörns kista till grafven? Han
ville försöka att osedd smyga sig under den,
ty då vet du, att han hade vunnit fred,
men då det kom till kritan, förmådde han icke.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
