Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förföljda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så att snart snarkade både Tolleiv och Hans.
Signe ensam låg vaken och tänkte på, hvad
som händt i dag, och hvad framtiden skulle
bringa. Rätt som det var, så måste hon
röra vid Hans och klappa hans hand.
Hans stannade där en hel vecka, sedan
tordes han icke längre. Hur det nu gick
till, så hade det sipprat ut, att han fanns i
trakten, och om detta kom för Laurits
Folkvardsons öron, så var det ute med honom.
Nu stod han med ränsel på ryggen och
staf i handen färdig att draga norrut igen.
Signe räckte honom en mugg med öl till
afsked. Hans drack i botten och kastade
sedan muggen af alla krafter bakåt öfver
hufvudet mot taket: Muggen gick i många
bitar.
»Det var det jag visste,» sade Hans,
»här skulle aldrig bli någon fred för mig.
Hade muggen hållit, skulle jag kanske kunnat
stanna ännu, ty det vore ett godt tecken.
Nu fån I hafva tack för allt.»
Signe sjönk ned på pallen och brast
i gråt.
»Låt mig få följa med dig, Hans,»
bad hon.
»Vore det möjligt, så ville jag nog mer
än gärna,» svarade Hans. »Men vi kunna
väl icke släpa omkring som tiggarpack
heller, och hur skulle det gå med Tolleiv?
Jag är yngre, jag reder mig alltid.»
»Kom, så följa vi Hans ett stycke på
väg,» sade Tolleiv.
Signe tog på sig sin kofta och gick med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
