Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjust och Dackefejden av Björn Helmfrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sådane deres okristlige och förrädarestycken, som de emot Gud,
all kristelig skäl och rätt och emot deres rätte infödde herre och
konung okristeligen och förrädeligen företagit och sig bevist have.
Över vilket sig Gud förbarme att svenske män någen tid sådane
oråd företage skulle, därmed befläckendis deres gode
dannemäns-rykte, som fader och föräldrar för dem burit have. Och var de
nu kommendis varde i främmande land och städer, varder dem
ingen annen äre mötendis, utan kalles ordlöse och ärelöse män
och svenske förrädare. Så have vi ännu av vår synnerlig gunst
och nåde, och efter det desse edre sändebud have på allés eders
vägnar, lovet och tillsagt oss, med hand och mun, på tro, äre och
redelighet, att I, den menige man i Tjust sig efter denne dag icke
med sådana stycker skole befinne låte." De som ännu löpa
Dackens ärenden skall man förfölja och straffa. Följande
personer hava gått i borgen för hållandet av dagtingan: Håkan
Båtsman i Västervik, Peder Jönsson i Blekhem i Törnsfall, Torsten
i Trosa i Västra Ed, Karl Pinne i Hägg i Lofta, Erik Matsson i
Västervik, Karl Skårsjö i Tryserum, Lasse Björnsson i
Nelham-mar i Ukna, Erik Kälkestad i Hallingeberg samt Olof Nilsson i
Gladhammar. Konungen är dock alltid misstänksam mot syndare,
som därtill nödda och tvungna ångrat sig. Redan dagen efter
underrättar han Svante Sture på Stegeborg om dagtingan, men
om ångern "är deres allvar, vete vi icke". Sture får i samma brev
order att taga "tio .eller femton de bäste bönder i gisslan eller
borgen, att sådant måtte obrottsligen hållas... Dock den hop
som finnes mest brottslige vara, dem måtte man intet sköne, utan
give deres gods till skövlings". Särskilt misstänksam är konungen
mot "dem av Västervik".
Samtidigt som benådningsbrevet utfärdades, anträdde Svante
Sture från Stegeborg en pacificeringsexpedition till Tjust.
Överallt, där han drog fram, underkastade sig befolkningen. Herr
Svante kunde därför snart återvända. Men så snart han lämnat
tjustborna, började dessa åter bli oroliga.
Efter den kungliga expeditionen till Småland stod då
huvudstyrkan i mitten av april beredd att söderifrån vid behov draga in i
Tjust. Till allmogen i häradet riktades då frågon: "Äre I frid
eller ofrid begärandes?" Men ännu långt fram på våren är oron
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
