Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Roteaftnarna i Ukna av Harry Aldenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han rörde sig i stugorna och bland roteborna som fisken i
vattnet. När Stellan Jonsson trädde inom dörren, var det blott
en av de egna, som de hälsade välkommen. Därför kändes det
överallt i bygden, som om en nära anförvant ryckts bort, då
Stellan Jonsson 1941 hastigt dog, blott 44 år gammal. Men hans
bortgång innebar också en svår förlust för hembygdsforskningen
och hembygdsvården inom socknen. Stellan Jonssons stora
intresse var nämligen — jämte skolarbetet eller rättare sagt hand
i hand med detta — hembygden, dess liv förr och nu. Med både
aktning och upptäckarglädje granskade han gamla
protokollsböcker ur sockenarkivet och gulnade papper från bykistan. Till
komplettering och utfyllnad av detta material tog han också vara
på vad minnesgoda åldringar inom roten hade att berätta från
äldre tider. Under de sista åren av sin levnad hade han även
påbörjat en undersökning av ödetorpens förekomst inom området
och sökt pricka in dem på en av honom själv uppgjord karta.
Men vad Stellan Jonsson genom sitt trägna och noggranna
forskararbete så lärt känna om hembygdens äldre
livsförhållanden, hade han aldrig en tanke på att behålla blott för sig själv.
Nej, han ville, att roteborna skulle lära känna så mycket som
möjligt om den bygd, som var deras, och därigenom förnimma
sambandet med gångna släkten, som före dem odlat samma jord.
Främst fick han naturligtvis tillfälle att väcka detta intresse
hos sina skolbarn. Men det stannade icke vid detta. Medvetet
eller omedvetet kom han gärna in på sådana ting, när han var
omkring i hemmen eller när han träffade rotebor ute på byvägen
och de hade tid för en pratstund. Genom sin entusiasm kom han
att bli en väckare av bygde- och samhörighetskänslan.
Jag har uppehållit mig ganska utförligt vid detta, därför att
det utgör bakgrunden och förklaringen till roteaftnarnas
uppkomst liksom också till den särprägel, som utmärker dem.
Själva den tändande gnistan till dem kom emellertid från en av
de äldre kvinnorna inom roten, som i något sammanhang råkade
säga, så att Stellan Jonsson hörde det: "Tänk om också vi här i
Kolsebro och Stjälkhammar kunde anordna något sådant som
husförhöret i Ekvik." Men varför skulle detta vara något
omöjligt! För honom, bygdeforskaren, stod det dock genast
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
