Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vakter, utvakt, invakt och byvakt. (Dessa motsvara Upplandsla-
gens förut nämnda vakter.) Uteblir någon från byvakt, som är
honom påbjuden, eller blir funnen försumlig i vakten, böte han
tre öre. Uteblir någon från invakt, eller blir funnen försumlig,
böte han sex öre. Uteblir han från utvakt, som kallas bötesvård,
eller blir funnen försumlig i vakten, böte han tre marker. I dem
(= böterna) tager både jarl och konung del. Och den vare måls-
ägande, som fann honom försumlig.” Åstadkoms genom fiendehär
skadegörelse inom landet och detta hade sin orsak i försumlighet
från vakternas sida höjdes böterna till 40 marker, det högsta bö-
tesbelopp, våra landskapslagar kände.
Till denna vakttjänstgöring fick endast tagas i anspråk ”stadgat”
folk. Kvinnor och löskekarlar voro utestängda från den. Som
laga förfall vid uteblivande från vakttjänstgöring räknades endast
följande situationer: att man låg sjuk eller sårad, att man hade
död frände i sitt hus eller att elden var ”högre än den bör vara”,
att man var kallad av konungen, eller följde ”spår av sin boskap”.
Folkuppbådets beväpning känner man dels genom fornfynd, dels
genom landskapslagarnas bestämmelser. De sistnämnda tala om
vissa vapen som folkvapen. Enligt Östgötalagen voro svärdet,
skölden och kittelhatten sådana, medan andra lagar kände också
spjut, yxa, brynja och båge med tre tolfter pilar såsom folkvapen.
Givetvis får man icke tolka lagbestämmelserna därhän att man i
dem ser ett åläggande till allmogen att anskaffa just nämnda va-
pen — långt därifrån. Möjligen kan i stället termen folkvapen
hava inneburit lagens minimikrav på vad ledungskrigaren skulle
föra med sig. Den stora massan av den manliga befolkningen höll
sig förvisso med beväpning efter råd, lägenhet — och behov. Jak-
ten icke minst på vilda djur krävde goda vapen.
Det allmänna folkuppbådet, vilket under medeltidens senare
skeden kom att benämnas bondehären eller lundvärnet uppträdde
under striden i s. k. fylkingar, men andra ord vad man numera plä-
gar kalla kolonner. En sådan form erbjöd de bästa möjligheterna
att bibehålla ordningen under strid. Då endast ett fåtal män tor-
de hava varit försedda med skyddsutrustning, d. v. s. hjälm, bryn-
ja och sköld var detta ytterligare ett skäl varför man föredrog att
ställa upp sina krigarhopar med ganska smal front, men stort
06
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
