Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Boningshuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Källor till luftens förorening i rum. 399
luftblandningen i boningsrummen, måste vi ihågkomma, att ge-
nom den samma i första rummet endast tillföres en annorlunda
tempererad luft, d. v. s. en varmare eller kallare luft än luften i
rummen, men att vi alldeles icke ega någon säkerhet föi att ei-
hålla frisk och ren luft. Den högst vigtiga frågan uppstår derför,
hvarifrån i hvarje särskildt fall luften härstamm ai och hvilka
egenskaper hon besitter. Det är tänkbart och erfarenheten har
också i flera fall visat, att den luft, som tillföres genom den na-
turliga ventilationen, kan ega en jemförelsevis skadligare beskaffen-
het än den endast af menniskors utdunstningar förskämda luften.
Som ingen byggnad kan ega bättre luft än den hans om-
gifning eger, så borde vi aldrig välja vår bostad på ställen, der
luftens blandningsförhållanden äro dåliga. För solens och vindar-
nes inflytande bör boningshuset alltid vara tillgängligt, emedan
dessa förstöra de flesta källorna till luftens förderfvande och af-
lägsna den förskämda luften. Naturligtvis måste man i varma
trakter söka moderera solens, i blåsiga och kalla deremot vindens
inverkan. Som den förnämsta regeln för all renlighet är att
aflägsna och undanrödja all smuts, så få vi icke heller under och
omkring vår boning tåla någon anhopning af illaluktande eller i
sönderdelning och förruttnelse stadda organiska ämnen, hvilkas
obehagliga eller skadliga utdunstningar taga sin väg in i våra bo-
ningar. Vi hafva redan i kapitlet om vattnet och jorden omtalat
hvilken betydelse grunden, på hvilka vi bygga, i detta fall kan
ega för vår helsa genom beskaffenheten af den luft han inne-
håller i sina porer. Huru ytterst rörlig denna luft är visar ett af
Pettenkofer meddeladt försök. Ett glasrör (flg. 87), som upptill
genom en kautschukslang står i förbindelse med ett annat, V-formigt
böjdt glasrör, hvars undre del innehåller en färgad vätska, en s. k.
manometer, insättes i en något rymligare glascylinder, som der’
efter fylles med grus. Blåser man nu på ytan af detta grus ungefär
som en sakta vindfläkt stryker fram öfver marken, så bringas
vätskan i manometern i rörelse, luften mellan gruset trycker så-
ledes på vätskan. Rigtas det i gruset nedsatta glasrörets fria
ände mot en ljuslåga, så böjer denna sig och kan till och med
utblåsas. Att ganska ofta lysgas, som genom bristfälliga rörled-
ningar sökt sin väg ut i jorden och om vintern, då denna varit
tillfrusen ofch gasen således icke kunnat tränga upp i ytan, genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
