Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det ljöd applåder, ett skrapande af stolar, ett fras af
kjolar, ett begynnande sorl af röster. Guldsmidda morianer
buro omkring brickor med glass, högt lyfta öfver gästernas
hufvud, och snoppade vaxljusen i girandolerna.
Golitsyn varseblef på afstånd sin vän, öfversten vid
lifgardet, furst Sergej Trubetskoj, chef för Norra
afdelningen af Hemliga Sällskapet, och han ville gå bort och
tala med honom om sitt nu så godt som definitiva beslut
att inträda i Sällskapet. Men han åtrade sig; det fick
bli en annan gång.
Alldeles som i går i farbroderns audiensrum tyckte
han också här, att det förgångna slog emot honom som
unken luft, som en dröm, upprepad intill dödsleda.
Allt var alldeles som för två år sedan. En bedagad
dam med nakna, knotiga axlar utropade som då, med en
inlärd fras:
— Grefve Michajl spelar som änglarna på Gud faders
konserter!
Som då stod där pater Rosavenna, jesuiten — en
ung, vacker italienare, petersburgsdamernas afgud — och
lutade sig hviskande ner öfver grefvinnan Elena
Radziwill; i sin svarta sidenkaftan liknade han en silkeslen,
svart katt, som vänligt spinnande kröker rygg. Det var
omöjligt att afgöra, om han gjorde sin kur eller gaf
absolution. Med samma färdighet lämnade han fram
billetdouxer och gaf, midt under societetsfesterna, nattvarden
åt sina nyomvända tillbedjarinnor ur en behändigt
framsmusslad oblatask. Grefvinnan Elena kallades grefvinnan
»med örat», emedan hon rodnade ej öfver ansiktet utan
öfver det ena af sina förtjusande små öron, som liknade
pärlemorsnäckor. Äfven nu, under pater Rosavennas ömma
hviskningar, rodnade det lilla örat och säkert inte utan
anledning. Kanske hon följande den vackra grefvinnan
Kurakinas exempel skulle komma att bränna sitt finger
på en ljuslåga för att likna de kristna martyrerna. Den
nittiåriga gumman Archarova i purpurröd kaldeisk turban
med klargröna fjädrar, sminkad och lik sin mops, som
alltid låg och snarkade i hennes knä, lorgnetterade med
giftig min jesuitpatern och grefvinnan »med örat»;
förmodligen satte hon ihop något elakt skvaller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
