Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nej det är jag inte.
— Nå men då bör ni också säga honom allt.
Han såg på kejsarens porträtt, så likt henne — och
plötsligt grep honom medlidande med dem båda, ångest
för dem båda. Men sedan hörde han åter den himmelska
musiken, och åter kände han det extatiska begäret att
förgöra, mörda.
— Men ni själf, Sofia, hvarför talar inte ni med
kejsaren?
— Inte skulle han höra på mig! Jag är ju ett barn
för honom...
— Det är ju hvad vi allesammans är — barn,
valpar. Vi dia trälkvinnans bröst och tjuter, och när de
tröttna på vårt tjut, stryper de oss som valpar.
Sista violoncelltonen dog bort, sista återstoderna af
kristallstegen brusto, och det följde tystnad, mörker. Ur
mörkret framträdde blott Krylovs ansikte — hvitt och
svälldt som deg, som pöser öfver i tråget — det trälbundna
landets eget ansikte. — Dröjer det länge, tills spädgrisen
med pepparrot kommer?
Sofias drag röjde ett sådant lidande, en sådan fasa,
att Valerian själf förfärades öfver hvad han gjort.
— Sofosjka, käraste...
— Nej lät mig vara, låt mig vara, var tyst! Sedan...
— mumlade hon, ännu blekare. Hon reste sig hastigt
och gick ifrån honom. Han ville följa efter henne men
kände, att han inte borde göra det — det var bäst att
lämna henne i fred. Han förfärades. Men glädjen var
starkare än fasan. Glädjen öfver att för honom
hädanefter kärleken till Sofia och kärleken till friheten var
ett och detsamma.
Han fick en skolpojksaktig lust att göra fuffens.
Han gick och satte sig bredvid farbror Krylov och
hviskade med mystisk uppsyn i hans öra:
— Fortfarande ingen brist på gurkor, farbror?
— Hvad? Hvad? Hvad för gurkor? — Krylov
blängde misstroget.
— De där i er fabel, Ivan Andrejevitsj. Minns ni
inte »Trädgårdsmästaren och filosofen»:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
