- Project Runeberg -  Alexander I /
29

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

29

kejsaren så, och den förra pappan fick heta farbror eller
rätt och slätt barin eller excellensen. Men ibland försade
hon sig och blef då djupt förlägen. Liksom om Sofia
vore en barnunge, liksom om hon inte visste allt? Hvad
var det att bli generad för? När man har två pappor,
så har man.

Den gamla gick. Gudskelof, ändtligen fick hon
tänka och gråta uti Men knappt hade hon satt sig
bekvämt tillrätta, dragit upp benen under sig, svept in sig
i daddas gamla schal och börjat tänka, förrän det ljöd
tunga, knarrande steg. Prokofjevna kom tillbaka med
en handduk. Hostande och harklande lade hon sig på
knä och torkade af golfvet, och sedan började hon åter
hälla droppar i skeden. Sofia sprang upp, ryckte flaskan
ifrån henne och kastade den i spisen. Flaskan gick i
bitar, medicinen fräste på de brinnande kolen — och
Sofia stampade med foten och ropade:

— Ut! Ut! Ut!

— Som ni befaller, Sofia Dimitrievna, men när ni
så blir sjuk igen och får lägga er till sängs, så skyll er
själf. Och hvad tror ni Gud säger om att ni inte alls
frågar efter pappa . ..

— Jag frågar inte efter honom, och jag blir sjuk
och sängliggande och dör! Gärna det! Det vill jag.
Låt mig bara vara i fred! Pina mig inte ... Jag står
inte ut längre, jag står inte ut. .. Gå, gå, gå!

Hon kastade sig framstupa, begrafde ansiktet i
kudden och brast i snyftningar. De magra axlarna skakade
af ett krampaktigt hostanfall.

Då hon lugnade sig och såg upp, var Prokofjevna
inte längre kvar. På sin näsduk varseblef hon den
vanliga röda blodfläcken. Hon måste gömma den för dadda,
för mamma, för pappa, för doktorn, för alla. Annars
skulle det bli den vanliga visan igen: hon hostar blod,
hon måste till södern. Och hellre ville hon dö än resa
just nu.

Det var synd om dadda. Hvarför hade hon varit
stygg mot henne? Nu satt hon och grät någonstans.
Hon måste gå och försona sig med henne. Men när hon
reste sig, kände hon, att benen veko sig, och det svart-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0035.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free