Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
nåde för ögonen. Eller kanske att det var en sådan
mörk dag? Det var ett evinnerligt töande ute, och det
föll våt marssnö.
Hon sjönk åter ned på soffan, närmare elden, drog
upp benen under sig, knäppte ihop händerna kring knäna
och kröp ihop till ett litet knyte med schalen upp öfver
hufvudet.
Hon läste än en gång igenom brefvet och kysste det
ställe, där kejsarinnan Elisabet nämndes. Hon mindes
sina sällsynta möten med henne — förstulna
sammanträffanden, som liknat kärleksmöten — än i kyrkan, än
under promenaderna på kajen, i Sommarträdgården eller
på Krestovskiön. Hon mindes hennes trötta, åldrade men
alltjämt vackra, fticklika ansikte; den friska vällukt, som
tycktes komma inte från essenser utan från henne själf,
som från en blomma; de hastiga, också liksom förstulna
och förälskade smekningarna; värmen af hennes kyssar
och tårar på sitt ansikte och hennes skygga ögonkast åt alla
sidor, liksom hade hon varit rädd, att de skulle bli sedda
tillsammans; och den heta, lidelsefulla hviskningen: »Min
kära lilla flicka, håller du någon liten smula af mig?» och
sitt eget likaså lidelsefulla, hviskande svar: »Ack ja ja ...
mamma! mamma!» — och därvid en känsla af lycka,
sådan som man erfar endast i drömmen. Då hade hon
varit ett barn och inte själf förstått hvad hon sade; nu
förstod hon. Ja en andra, verklig mamma liksom en
andre verklig far. Två fäder, två mödrar. Men hon
visste ju, att man bara kan ha en, riktig mamma. Så
att hur var det möjligt ? . . . Nej det var bäst att inte
tänka på detta. Det var så ängsligt.
Hostan ville börja igen, men hon höll den tillbaka,
annars skulle det komma blod, och kom det mycket,
kunde hon ej dölja det. Hon erinrade sig sin lilla apa
Tinka, sin favorit, som ej uthärdat den petersburgska
vintern. Hon hade förkylt sig, hade hostat både länge
och väl och darrande af köld suttit hopkrupen intill elden
hon också. Hon hade sett på en så sällsamt med sorgsna
barnaögon och smackat med tungan, och till sist hade
hon dött af lungsot.
Dadda hade gifvit henne namnet Tinka, emedan hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
