- Project Runeberg -  Alexander I /
35

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

35

Men plötsligt blef hon stående förstenad och stirrade med
vidöppna ögon in i spegeln. Yrade hon månne återigen?
Nej hon såg så klart hvad hon såg: Sjuvalov kysste
Maria Antonovna, och bägges ansikten hade samma uttryck
som hon sett den där gången, då hon oväntadt trädt in
i rummet, där Osjarovski gjort något med mamma. En
tafla ur den oanständiga bilderboken. Fästmannen och
modern. Och den blåögde ynglingen smålog åt dem med
sitt outgrundliga leende.

Med ett sakta stönande och händerna utsträckta
framför sig, som om hon värjt sig mot synen, föll Sofia
baklänges på soffan. Allt förvirrades och flöt ihop för
hennes ögon, och själf flöt hon bort och ner i spegelns
bottenlösa djup.

Hon vaknade. Hon såg moderns ansikte öfver sig
och förlorade åter medvetandet.

När hon vaknade för andra gången, var modern
inte längre i rummet. Hon hörde Prokofjevnas släpande
steg och plötsligt, tätt intill sig, en välbekant stämma:

— Kommer inte doktorn snart?

— Pappa! Pappa!

Han vände sitt förskräckta, bleka ansikte emot
henne, störtade fram till soffan, föll på knä, lutade sig
öfver henne och kysste henne på pannan.

— A Gudskelof! Gudskelof! — Han gjorde
korstecknet. — Sofösjka... kära lilla barn ... Så du
skrämt mig!

Hon slog armarna om hans hals och tryckte sig hårdt
intill honom, klängde sig fast vid honom som en
drunknande.

— Pappa! Pappa! Pappa! Jag visste ju, att
du skulle komma. Gud, hvad jag har väntat! Men det
är ju du, pappa? . .. du? .. . du?

Hon reste sig till hälften, drog sig litet tillbaka,
mönstrade honom och tog på honom, som om hon velat
öfvertyga sig, att det verkligen var han. Jo det var
han, den lefvande, verklige, inte den kalla, döda dockan,
inte den forntida romerske kejsarn utan hennes egen
varma, lifslefvande pappa. Hon synade honom, och hon
fingrade på honom. Där voro de runda, slätrakade kinderna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free