- Project Runeberg -  Alexander I /
37

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

37

om han vill. Jag kan inte längre, jag kan inte, jag
vill inte . . . Det är så ohyggligt... så vidrigt. ..
Pappa, pappa, tag mig härifrån! Ser du då inte, att
jag inte kan ...

Hon brast i snyftningar, och åter slog hon armarna
om hans hals och klängde sig fast vid honom som en
drunknande.

— Seså ja, seså ja, kära barn! Hvad är det du
vill? Jag har ju lofvat dig, att när jag tar afsked, så
skall vi fara vår kos du och jag och jämt vara tillsammans.

— Ja pappa, det har du lofvat, minns du det?
Men, å Gud, när blir det?

Hon blickade honom forskande in i ögonen. Hon
såg, att han tänkte eller nyss hade tänkt på något annat,
på sitt eget — och kanske att det var lika ohyggligt
som hVad hon bar på. Hvad kunde det vara? Med ens
drog hon sig till minnes, att det i dag var den elfte
mars, årsdagen af kejsar Paul I:s död. Hon visste hvad
detta var för en dag för honom, hon visste, att farfar
inte hade dödt naturlig död och att fadern beständigt
tänkte på detta, grubblade öfver det, fastän han aldrig
talade med någon därom. Om hon än inte visste allt, så
anade hon dock. Hur många gånger hade hon inte velat
börja tala om det, velat fråga; men hon hade inte vågat.
Och nu vågade hon inte heller. Hon blott upprepade högt:

— Elfte mars, elfte mars .. .

Han såg på henne lika forskande som hon på honom,
och öfver hans ansikte flög en skugga. Liksom på
marmorbysten framträdde en motsägelse mellan det stränga
vecket i pannan och munnens blida småleende.

— Du har varit i kyrkan i dag . . . själamässan är
så lång ... Du blef kanske trött ? . . . Och sen jag här . . .
Och benet, är det ondt? Värker det, säg?

— Nej nej.

— Ack hvarför kom du? Du skulle ha stannat
hemma . .. Nej nej nej, det var så bra att du kom.
A så bra! Jag hade väl dött annars . . .

Han gjorde inga mera frågor. Båda kände, att de
hade något gemensamt, som de ej kunde tala om; bättre att
förstå och tycka synd om hvarann utan ord. Han var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free