Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
39
För nåsrra år sedan hade det gått ett rykte, att
författaren Pusjkin blifvit pryglad i hemliga polisen.
Skaldens bästa vänner berättade det helt gladlynt. »Kan
det vara möjligt?» undrade somliga, »A det är ju
helt enkelt», förklarade andra, »de ha en sådan där
falllucka, som djäflarna sjunker ner genom på teatern. Man
står på den, och så sänker den sig så långt som jämns
med halfva kroppen, och där under golfvet piskas man
sen från ömse håll på bara kroppen — klatsch, klatsch,
klatsch. Gå sen och klaga!»
Ja hvad var en skald eller en kammarjunkare, när
till och med storfurstar darrade för den där huggormen!
En gång, då furst Valerian i sin egenskap af officer vid
preobrasjenskerna stått på vakt vid Vinterpalatset, hade
han sett, hur storfurstarna Nikolaj Pavlovitsj och Michajl
Pavlovitsj, ynglingar då ännu, suttit på ett fönsterbräde
och glammat med några unga flygeladjutanter. Plötsligt
hade någon hviskat: »Araktsjejev!» och storfurstarna
hade hoppat ner från fönsterbrädet och gjort ställning
som soldater.
Ja det var kusligt. Men bakom oron glimtade en
förhoppning.
För två år sedan hade Golitsyn till tsaren
öfver-lämnat ett memorial om böndernas frigörelse och
konstitutionell styrelse, affattadt som om det gällt något nära
förestående och varit tsarens egen vilja kungjord från
tronens höjd.
Inte ett ljud hade han sedan dess hört om
memorialet. Han trodde inte heller längre själf på sina drömmar,
visste, att han ingenting hade att hoppas. Och ändå
hoppades han, väntade på ett under. Tänk om kejsaren
önskade träffa honom! Då skulle han säga honom allt
— och han skulle förstå.
Han kom att tänka på kejsarens ungdomsporträtt.
Hvitpudradt, vågigt hår, hyn blekskär som pärlemor,
mörkblå, tindrande ögon, ett leende likt ett barns vid
uppvaknandet. Han liknade Sofia som en bror.
Ibland drömde Golitsyn om detta ansikte, och han
visste inte hvems det var — faderns eller dotterns —
men i drömmen var han förälskad i dem båda samtidigt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
