Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
musjik i Grusino hade funnit en torkad läderlapp,
»natt-blacka», som han bar på sig för att genom häxeri förgöra
Araktsjejev. Denne hade piskat honom till döds och sagt:
»Jag skall själf vara nattblacka åt dig». — Och nu hade
han blifvit en nattblacka för hela Ryssland.
— Och att det inte skall finnas någon, som kan
öppna tsarens ögon för det där afskummet! — slöt Uvarov.
Dörren öppnades på glänt, och Araktsjejevs adjutant,
tysken Kleinmichel, stack ut sitt platta dockansikte, som
tycktes skuret i trä.
— Var så god, fursten!
Golitsyn trädde in i Sekretariatet, ett stort, mörkt
rum med utsikt åt borggården.
Yid ett bord täckt med grönt kläde satt Araktsjejev.
Framför honom stod en gammal general, kanske en
af hjältarna från 1812, en kamrat till Bagration och
Rajevski i de ärofulla strider, som tsarens gunstling ej tagit
del i på grund af »nervsvaghet». Han stod där som en
bannad skolpojke med ryggen skuldmedvetet krökt och
hufvudet neddraget mellen axlarna. Ansiktet kunde
Golitsyn inte se, ty generalen stod med ryggen åt honom, men
på flintskallen, glatt och röd som ett nyfödt barns ansikte,
och på det blåröda halsvecket öfver uniformskragen såg
han, att gubben var halfdöd af förskräckelse.
— Kanske herrn finner tjänsten för obekväm, när
han märker, att jag inte låter den tagas som en
hof-charge? — sade Araktsjejev med snörflande, entonig,
lågmäld, nästan hviskande röst: i de kejserliga gemaken
fick man inte tala högt. — Paragrafen nummer 1878,
som ni påstår omöjlig att till punkt och pricka uppfylla,
kräfver ingalunda några omöjligheter, och några sådana
få för öfrigt icke finnas i tjänsten .. .
Det märktes, att han utan att hämta andan, utan
att ändra uttryck i ansikte och röst skulle kunna gå på
och tala så i timtal — hur länge som helst.
Golitsyn hade sett Araktsjejev förr. Men nu
skärskådade han honom så nyfiket, som om han såg honom
för första gången.
En öfver femtio års man. Lång till växten, krokig,
knotig och senig. En trådsliten mörkgrön artilleriuniform,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
