- Project Runeberg -  Alexander I /
50

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - V

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

50

skulle med öm känslofullhet vilja trycka hela världen till
mitt melankoliska hjärta, likasom jag trycker dig, o
Julia! ...»

Han läste, sittande i en bekväm länstol och med det
sjuka benet utsträckt på en bänk täckt med mjuk
saffians-dyna — en uppfinning af kejsarinnan Elisabet Alexejevna,
som skötte honom under hans sjukdom.

Han hade fått ros i vänstra benet — den första
farliga sjukdom han haft i sitt lif. Såret gick ända intill
skenbenet, och läkarna hade befarat kallbrand. Nu höll
det på att läkas. Men han måste vara försiktig. Benet
värkte fortfarande ibland och svullnade, om han hade stått
länge, som i dag i kyrkan under själamässan. Det var
i dag tjugotredje årsdagen af kejsar Paul I:s död: 11
mars 1801—11 mars 1824.

»Med ena foten i grafven», tänkte han, i det han
såg på sitt utsträckta ben, och han log det vemodiga,
själfömkande löje, som på sista tiden börjat komma allt
oftare.

Han hade suttit för länge orörlig, och benet hade
domnat. Han borde byta ställning. Men han kände sig
för lat att stiga upp, röra på sig.

Klockan fem skulle han börja arbeta igen, hade han
beslutit. Men klockan slog fem, den slog half sex och
sex, och han sköt beständigt upp.

Nu efter sjukdomen kände han ofta denna okufliga
lättja, som liknade en hemsk dödssömn. Han kunde sitta
i timtal utan att röra sig, utan att’tänka, med blicken
orörligt fäst på en punkt. Själen var domnad, alldeles
som det onda benet, och som myror öfver kroppen kröp
det genom hjärnan små likgiltiga tankar, lösryckta ord,
som han hört Gud vet hvar och som fäst sig i minnet.
Enformigt och entonigt som en pendel tickade nu en
enfaldig visstump i hans öron. En rad hade han glömt;
han försökte påminna sig den men förgäfves. Det blef
ingen mening:

Om du, dåre, lyckan tror . . .
Se, där fagra rosen gror,
spirar också malört fram.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free