- Project Runeberg -  Alexander I /
51

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - V

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

51

Hvad fanns det för rim på fram? Stam, lamm, kam?
Nej, det gick inte. Men ju omöjligare och meningslösare,
dess envisare spökade rimmen.

Och så något annat. Häromdagen, då Elisabet
Alexejevna hade rådt honom att i stället för de tråkiga
ryska romanerna läsa Walter Scott, hade han erinrat sig
en anekdot af sin bror Konstantin, som var mycket
be-gifven på sådana där historier: en gammal dam från landet,
som åhört ett samtal om Walter Scott, hade förvånad
utbrustit: »Naturligtvis är ju herr Voltaire en stor
fritänkare, men skot (kreatur) får man väl inte kalla honom».
Walter Scott, Völtaire-sÄ;o<, Walter Scott, Völtaire-sftoi
— om man säger det fort, med tonvikten på första
stafvelsen, så blir det ju verkligen stor ljudlikhet.

»Och inflammationen uppenbarade sig på samma ställe,
där jag haft ondt en gång förut», tänkte han plötsligt
och erinrade sig, hur på en kavallerimanöver för tre år
sedan en istadig häst hade sparkat honom just på vänstra
skenbenet. Så kan det ibland också tyckas, att ett ondt
i själen är fullkomligt häfdt, men bäst det är börjar det
värka igen. Kontusion på kontusion, sår på sår — det
är det värsta af allt; det kan sluta med kallbrand. Nej
hvarför skulle han tänka på sådant där! Då var det
bättre med »Walter Scott, Völtaire-,sfto<».

Om du, dåre, lyckan tror . . .
Se, där fagra rosen gror,
spirar också malört fram.

Han steg upp, sträckte på sig och gäspade, tills
det gjorde ondt i käkarna — en lång, konvulsivisk
gäspning. »Ibland kan det ligga mera kval i en gäspning
än i gråt», erinrade han sig, att han brukat tänka ibland.
»Hvem vet, kanske att det i helvetet inte är gråt och
tandagnisslan utan bara gäspningar, bara tråkigt — en
evig tråkighet?»

Åter slog klockan. »Hur mycket är klockan? —
Evighet.» Hvem var det som hade sagt det? Jo visst,
den vansinnige skalden Batjusjkov — Sjukovski hade
berättat det häromdagen. Timslag efter timslag, evighet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free