Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
paulsfästningens lysande spira skar molnens lilafärgade
och vårhimlens blekgröna strimmor. Och där borta i
väster, öfver börsen, som med sina kolonnrader liknade
ett antikt tempel, var himlen än blekare, än mera grön
och gyllene — bottenlöst klar, bottenlöst vemodig som ...
som hvems blick?
»Nej, nej!»... ville han värja sig än en gång men
kunde inte — han mindes allt.
Det var den sista familjemiddagen hos kejsar Paul I,
dagen före den ohyggliga natten; alla — hustru och
barn — trodde, att han var vansinnig, och han, fadern,
trodde, att de voro mördare.
De åto och drucko, pratade och skämtade som om
ingenting varit å färde. Men vid afskedet gick Paul
fram till Alexander, omfamnade och kysste honom och
gjorde korstecknet öfver honom, och sedan lade han båda
händerna på hans skuldror och såg honom rakt i ögonen
länge, länge och med sådan kärlek som aldrig förr. Ett
ögonblick tycktes det dem båda, att de skulle komma
att säga hvarandra allt och förlåta hvarandra allt.
Och nu såg honom den blekgröna himlen rätt in i
själen, bottenlöst klar, bottenlöst vemodig som den där
afskedsblicken. Men att nu tala, att nu förlåta — ack!
Det var som om det där ögonblicket och detta varit
ett; det låg ingen tid emellan dem, tiden hade liksom
inte gått framåt utan tillbaka. Det förflutna hade
kommit åter — och det skulle aldrig förgå. Tjugotre år af
lifvet — Napoleon, Moskvas brand, Paris’ intagande, segrar,
ära, storhet — allt borta som en dröm. Ingenting hade
skett, blott ett var och förblef — det där eviga
ögonblicket.
Nu först förstod han, hvarför han inte kunde döma
de sammansvurna till döden.
Han sjönk baklänges i stolen och gömde ansiktet i
händerna.
Någon knackade på dörren. Han spratt till, vände
sig om och blef lika blek som den där ohyggliga natten.
Han dröjde att svara. Men när några minuter senare
kammartjänaren Melnikov kom in med ljus — det var
redan skumt — och anmälde arkimandriten Foti, satt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
