Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
därnere och anmälde det sedan för metropoliten eller
polismästaren. Till sist, påstods det, hade fienderna ntlofvat
en miljon åt den som röjde Foti ur vägen. Med
kadetter-nas hjälp hade han flytt för dem, i det han en natt i
bara skjortan hoppat ut genom fönstret, ner i trädgården,
och sedan klättrat öfver muren mot gatan. Han hade
haft väldiga duster med demoner, som uppenbarat sig för
honom i ohyggliga skepelser, slagit honom och släpat
honom i håret, tills han förlorat medvetandet, eller också
i ljusa änglaskëpnader hade frestat honom genom illistigt
smicker: »Fromme fader Foti -— skulle du inte vilja göra
ett under, skulle du inte nedanför kejsarpalatset vilja gå
öfver Nevan som öfver torra landet?» Han var en
ren-lifvesman och gisslade och späkte sig obarmhärtigt. Han
bar järnkedjor närmast kroppen, sof i en likkista; i
veckotal lifnärde han sig blott med lindblommor och honung
som en himmelens fågel, och inte ens te fick finnas i
hans cell; han drack varmt vatten. Ibland var han så
försvagad af fasta, att han knappt kunde stå på benen
och raglade som en drucken. Han skakade af en beständig
frossa och gick i päls om sommarn. Under passionsveckan
snörpte hans magsäck ihop sig, så att den skulle ha fått
rum i ett nötskal, och för att vänja sig vid föda ökade
han sedan gradvis sina matransoner och vägde dem på
apoteksvåg, som läkemedel.
Allt detta erinrade sig kejsaren, och han började
nyfiket skärskåda Foti.
En liten torr, mager man med hvasst gnistrande
gråa ögon, roflystna som en mårds, och med långt hår
och skägg, rödbrunt och yfvigt som mårdskinn. Genom
den vaxbleka huden lyste blåa fläckar som på ett liks
ansikte. Han tycktes inte kunna sitta stilla utan for
oroligt af och an på stolen och kastade skygga blickar
omkring sig, alldeles som en vild mård i bur. Men det
var i denna skygghet något barnsligt och hjälplöst, som
väckte en ofrivillig önskan att smeka och tämja honom
— blott han inte bet.
Foti fortsatte att läsa med låg, otydlig röst och i
andlös fart; enstaka ord nådde kejsarens öra, och han
tyckte de liknade en febersjuks orediga prat.
Mereajkovski, Alexander I. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
