Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
De bådo tillsammans, de läste Skriften tillsammans, de
utgåfvo mystikernas skrifter tillsammans, hade grundat
Bibelsällskapet och Heliga alliansen, drömde om ett Guds
rike på jorden. Att förlora Araktsjejev åter skulle vara
som att förlora armar och ben — han skulle inte kunna
röra sig.
Det värsta af allt var, att Araktsjejev, efter hvad
kejsaren misstänkte, hade ingått förbund med metropoliten
Serafim och Foti mot Golitsyn. Hela prästerskapet
afskydde denne men hade dolt sitt hat, hade böjt sig och
tegat. Men när så Foti kom, fattade man mod och började
öppet uppror.
— Golitsyn har gjort sig till patriark, han har
krossat prästeståndet, han har slagit under sig allt! —
vrålade Foti, och de andra upprepade det. — Af heliga
synoden har han gjort ett ministerkansli och rent ut sagdt
ett smutsigt afträde.
Mellan synoden och ministeriet började ett ursinnigt
gräl. Men kejsaren hoppades enligt sin vana att lyckas
försona de oförsonliga, ställa så till, att både lammen
blefvo oskadda och vargarna mätta.
Det var just detta han önskade tala om med
Araktsjejev. Men båda voro alltför diplomatiska för att gå
rakt på sak. De talade om annat, krumbuktade och slogo
lofvar som om de lekt blindbock, mönstrade hvarann och
kände på hvarann som brottare, innan kampen börjar.
Kejsaren berömde Foti, Araktsjejev instämde.
— Han är ett helgon, ers majestät, ett fullkomligt
helgon. Vi ha bara två sådana män — han är den ene,
och fader Serafim, eremiten från Sarov, är den andre.
Liksom alla döfva var kejsaren misstänksam och
lättstött. Han tyckte inte om att man talade för högt
— detta påminde honom om hans döfhet; talade man lågt
åter, var han rädd att inte höra. Araktsjejev var den
ende, som utan att höja rösten talade så tydligt, att
kejsaren hörde hvart ord.
— Nå, Alexej Andrejitsj, hur skall vi ha det med
Golitsyn? — började han i låtsadt bekymmerslös ton, när
han ändtligen insåg, att Araktsjejev aldrig i världen själf
skulle föra ämnet på tal. Men en förstulen blick på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
