Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
76
— Så ensamma vi är, du och jag, lillefar! Yi ha
bara hvarandra. Ingen tycker om oss, ingen har hjärta
för oss. Men vi skall ta afsked båda två, vi skall fara
till Grusino, — pratade han som i yrsel, — vi skall gå
och spatsera i skogen, vi skall plocka blommor och sjunga
visor, två fosterbröder. Bara vi två, du och jag, och
så lian . .. han skall sväfva öfver oss . . .
Han pekade på medaljongporträttet af Paul I, som
han bar på bröstet. Hvart år den 11 mars utbytte han
för dagen den regerande kejsarens porträtt mot den
aflidnes. Han förde det andaktsfullt till sina läppar och
korsade sig som för en helgonbild.
— Min tunga låde vid min gom, om jag icke
tänker uppå dig, — mumlade han med bönens ord, —
Minns du hur han förenade våra händer?
Alexander nickade stum. Den dag, då kejsar
Paul I uppstigit på tronen, hade han i Vinterpalatset, i
rummet intill kejsarinnan Katarinas dödsrum, förenat
Alexanders och Araktsjejevs händer med orden: »Yar eviga
vänner!»
— Och minns du skjortan?
Kejsaren nickade åter med ett ömt småleende.
Densamma minnesvärda dagen hade Araktsjejev kommit
åkande i karriär till Gatsjina i öppen vagn under
hällande regn, och alldeles genomvåt hade han varit tvungen
att ömsa kläder. Alexander hade gifvit honom sin skjorta,
och han hade förordnat, att han skulle bli svept i den.
— Helt nyligen såg jag honom återigen i drömmen ...
— hviskade han i samma andaktsfulla ton.
— Återigen?
— Ja, lillefar. Hvart år samma natt. 11 mars
hvart år. Förra året såg han så sorgsen och mörk ut.
Han vände bort ansiktet och hade dragit hatten långt
ner i pannan — alldeles som ban låg där i kistan. Men
nu var han så gul och såg så ynklig ut. Och i vänstra
tinningen hade han en liten svart fläck . ..
— Du får inte, du får inte... — stönade
Alexander utom sig och dolde ansiktet i händerna.
—• Nej jag skall inte, lillefar, jag skall inte. Förlåt
mig, att jag var så dum .. .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
