Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
— Finns det något högre än det allmänna bästa? —
svarade Bestusjev med en öfverlägsen axelryckning. —
Och hvad tar du i så hett för? Är han en profet kanske,
er heliga Pusjkin?
— Om han är en profet, det vet jag inte, — inföll
här en person, som hittills suttit tyst. — Men så mycket
vet jag, att ingen af nu lefvande herrar skribenter är
värd så mycket som hans lillfinger.
Med sin stilla, allvarsamma uppsyn och sin stilla,
allvarsamma ton gjorde Ivan Ivanovitsj Pusjtsjin bland
dessa hetsiga ungdomar intrycket af en vuxen bland en
skara barn. Också lyceikamrat till Pusjkin hade han
afbrutit en lysande karriär vid ett gardesregemente för
att i stället bli guvernementsdomare, ty han ansåg, att
en ringa post kan vara lika viktig som en hög och att
man äfven i den obetydligaste ställning kan utveckla
medborgerliga dygder. Golitsyn fick en känsla af att
denne man med sitt lugna allvar var en helt annan typ
än de andra, företrädde något nyktert, omutligt ärligt,
pusjkinskt, alldeles som om namnlikheten ej varit en blott
och bar tillfällighet.
— Vi allesammans vi bara prata, men han har
handlat, — sade Ivan Ivanovitsj i låg, stillsam ton, men
alla började ovillkorligt lyssna.
— Hvad är det han har gjort? — insköt Bestusjev
hetsigt. — Pusjkin och Pusjkin idisslas det jämt, alldeles
som om han vore den enda i världen. Men hvad är det
han har gjort, var så snäll och säg mig det!
— Hvad han har gjort? — svarade Pusjtsjin. —
Han har lärt oss att säga sanningen.
— Hvilken sanning?
— Jo den här.
Och i samma lugna, stillsamma ton uppläste han ur
det just påbörjade tredje kapitlet i Onjegin Tatjanas samtal
med gamla barnjungfrun.
När han slutat, voro alla lika förstummade som
kanariefåglarna under schalen.
— Så förträffligt! — hviskade Odojevski.
— Ja, versen är ju ledig, och det är skrifvet med
mycket känsla, men hvad är det annars för märkvärdigt. . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
