Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
tsardömet, öfverlåter all makt åt Gud, ger folket
friheten . . , Men den här? . . .
— Det gör ju den här också, — invände Rylejev.
—- Minns du inte från Heliga alliansen: »Alla jordens
konungar skola nedlägga sina kronor för den ende
himmelske konungens, för Kristi fötter».
— Det är en stor, stor tanke! Den allra största
på jorden! Och aldrig i evighet blir den förverkligad.
Men de där uslingarna ha vanställt och förvridit den så,
att nu är den Metternich och fan till lags. Och för det
är de värda döden allihop! — Han skakade sin knutna
näfve i plötsligt ursinne, och uttrycket i hans ansikte
kom en att förstå, att han hade kunnat förlora kanoner
och servis genom »öfverdrifven tapperhet.»
— I så fall, — skrattade Rylejev, — kommer det
ju på ett ut för oss: tsar som tsar. Hufvudsaken är att
göra revolution.
Batenkov teg och bultade ilsket askan ur sin slocknade
pipa. Det var som om han också själf slocknat, han hade
ändtligen märkt, att ingen begrep det minsta.
Somliga skrattade, andra voro förargade.
— Bli klok på det där den som kan!
— Vår minister tycks ha tappat kuraget!
— Det där osade frimureri!
— Jag blef alldeles vimmelkantig!
— Struntprat!
— För tsaren men ned’med tsaren! På det sättet
gör man sannerligen ingen revolution.
— Han är en spion begriper ni väl. Helt enkelt
en spion åt Araktsjejev! — hviskade Bestusjev i örat
på sina grannar, utan att tro det själf och väl vetande,
att de andra inte heller skulle tro det.
Men på samma gång kände alla fortfarande, att det
hos Batenkov var något, som man inte besegrade med löje.
Endast furst Valerian hade förstått. Han kom ihåg
sina samtal i Paris med Tsjaadajev om de två
dubbelgångarna i sin eviga motsättning, den ryske tsaren och
den romerske påfven — och med ens steg ur djupet af
hans själ allt det dunkla, fruktansvärda, som länge förföljt
honom likt en hemlig mara. Han visste, att han ej borde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
