- Project Runeberg -  Alexander I /
116

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

116

sadel, höllo kusken i bältet. Bläckplåten med numret
hoppade på hans rygg. Framför en afdelning marscherande
soldater spelade militärmusik.

Och öfver truppernas enformiga marsch, öfver de
enformiga gula fasaderna med sina enformiga hvita kolonner
liksom sväfvade dens ande som sagt: »Jag älskar
enhetlighet i allt». Det kom något imposant öfver den
beklämmande synen — hela denna stad tedde sig plötsligt
som en stor kasern eller exercisplats, där trumman gått
och allt formerat led och med återhållen andedräkt väntade
på kommando.

Bestusjev yttrade något till Kachovski, men denne
hörde ej på. Han betraktade folkmassan och tänkte på
att ingen i hela denna hop visste, att han existerade;
men snart skulle den stund komma, då alla dessa människor,
hela Ryssland, hela världen skulle darra af fasa och
beundran öfver det dåd han utfört.

— Jag skall skicka er uppsatsen. Läs igenom den.

— Hvilken uppsats?

— Min förstås. »Blick på ryska litteraturen under
loppet af 1824».

Bestusjev talade om sin uppsats, om sina hästar, om
sin faster, om sin zigenerska med så glädtig uppsyn, som
hade det varit en gifven sak, att detta måste intressera
äfven alla andra.

— För resten är litteraturen bara en bisak för mig.
Jag liksom Ohénier på giljotinen kan slå mig för pannan
och säga: »Det fanns något här!» Jag är ett nervöst
temperament — en eolsharpa, på hvilken stormvinden
spelar . . .

Han hade sagt detta om Byron en gång men sedan
börjat använda det på sig själf.

Kachovski såg mörkt på honom.

— Ni ville ju tala med mig om våra angelägenheter?

— Ja visst, ja visst. Men, ni förstår, det är inte
riktigt lämpligt på gatan. Kusken kan höra. Det
spioneras på oss. Jag litar inte ens på mitt eget folk, —
tillfogade han på franska. — Kanske ni tillåter, att vi
gå upp till er på en minut?

— Mycket gärna, — svarade Kachovski torrt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free