- Project Runeberg -  Alexander I /
164

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - V

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

.164

Ocli sen åter:

Fallerej, falleraj, fallerutt,
blå ögon har min lilla strutt . ..

Odojevski satt ensam i skrifrummet, uppkrupen i
ett soffhörn och med händerna för ögonen. Golitsyn gick
fram till honom. Han hörde stegen och tog händerna
från ansiktet.

— Vet ni hvad, fursten, — sade han, och Golitsyn
tyckte, att han hade tårar i ögonen, — Pestel har rätt:
det är skamligt, skamligt. Ja min Gud, hvad det är
skamligt och vidrigt alltsammans! . .. Det blir ingenting
af... Vi är ena olycksaliga pratmakare ... Mycket
rök och liten eld ...

Golitsyn tog stum farväl och gick ut på gatan.

Ljust, tyst, öde. Nedan — den i Mojka speglade,
hvita himlen och ofvan — samma himmel, hvit och blind
som ett i döden stelnadt öga. Ett grått brandtorn
ofvanför ett grått polisvaktkontor. En sömnig vaktsoldat
framför den randiga skyllerkuren. Bullrande vagnar med
stinkande tunnor. Två druckna nattvandrare, som trätte
utanför en krog med röd lykta, trumhvirflar i fjärran
— förmodligen slogs det revelj i högvakten.

I hörnet af Vosnesenskaja kom Rylejev ifatt honom.
De gingo länge tysta.

— Nåå? — började Golitsyn till sist, men den
andre hejdade honom med en åtbörd.

— Tala inte om det. Det är för otäckt , . .

Och åter vandrade de tysta framåt den ljusa,
ödsliga, liksom utdöda gatan med den hvita himlen ofvan,
blind som en döds stelnade öga.

Plötsligt ryckte båda till. Ett mäktigt ljud rullade
ensligt igenom den döda stillheten, vibrerade likt en
anslagen sträng, lagd intill örat, och dog långsamt bort.
Ett första, ett andra, ett tredje slag — hela luften fylldes
af malmklangen. Det ringde till ottesång i
Kristi-himmelsfärdskyrkan.

De stannade och lyssnade.

— Ja, det blir ingenting af alltsammans, vi kommer
ingenting att uträtta, — sade Rylejev, liksom om han i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free