Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.175
lyssnade utanför dörren, full af skräck. »O snart börja
de slåss!»
— Det är inte lönt att byta ord med er, fader, —
sade Golitsyn och drog sig baklänges mot trappan. Hans
enda tanke var nu att undvika skandal. — Någon annan
må försöka, men jag kan inte. Här kommer jag inte att
sätta min fot vidare, och det tänker jag säga kejsaren.
Jag har äran buga mig . . .
— Stanna! Vänta! Så lätt skall du inte slingra dig
undan! Si jag utsträcker min hand . . .
— Släpp mig! Släpp mig! — skrek Golitsyn
förskräckt och sökte lösgöra sin hand. Men Foti släppte
honom ej. Med ena handen fasthöll han fursten, i den
andra lyfte han korset, och hans ansikte var så
fruktansvärdt, att Golitsyn blott väntade, att han skulle slå till
honom med korset — mörda honom med det som med
en dolk,
— Si jag utsträcker min hand mot himlen, och jag
nedkallar Guds dom öfver dig och öfver er alla. Ären
I många? Äro edra skaror oräkneliga? Viken hädan alla!
Herrens hand drabbe eder alla! Jag utstöter er! Jag
förbannar er! Anatema!
Golitsyn bleknade. »Vansinnig!» flög det för honom,
alldeles som det häromdagen hade flugit för kejsaren.
Med en sista förtviflad ansträngning ryckte han loss handen
och började springa. Uppför trappan och igenom husets
alla rum bar det i sådan fart, att ordensstjärnan hoppade
på hans bröst och frackskörten fladdrade i luften.
Foti rusade efter honom: ansiktet förvridet, ögonen
brinnande, håret på ända — en rasande mård.
Celltjänaren gapade och satte sig i förskräckelsen.
Tjänstemannen i synoden, Stepanov (det var han, som
stulit korrekturarken till Gossners bok), blef stående som
förstenad med ögonen på skaft. Och när de rusade igenom
den stora festsalen med tsarporträtten, så tycktes det, att
dessa allesammans — från Peter I, som börjat, till Paul
I, som fullbordat kyrkans underkufvande af den världsliga
makten — förundrade åsågo det märkvärdiga skådespelet:
hur synodens öfverprokurator, tsarens ögonsten, lystes i
bann af kyrkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
