Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.186
Bägge voro de syndare, bägge otrogna förvaltare.
Deras ömkan ined hvarandra var deras syndabot.
— Tack, Golitsyn. Jag vet att du älskar mig, —
sade kejsaren under tårar och kysste det nedböjda,
skalliga hufvudet.
— Inte bara jag, ers majestät — hela Ryssland,
femtio miljoner trogna undersåtar . . .
— De trogna undersåtarna skall vi helst tala tyst
om, — klippte kejsaren af med föraktfull min. —
Hvad deras kärlek är värd det vet jag nog. Under
kröningen i Moskva trängdes folkmassan omkring mig,
så att hästarna inte kunde ta ett steg. Folk kastade
sig framstupa på gatan, kysste mina kläder, mina stöflar,
min häst, gjorde korstecken för mig som inför en ikon.
»Akta er», ropade jag, »så att hästen inte trampar er.»
Och de: »Gosudar lillefar, klara gullsol, vi skall ta både
dig och din häst på våra skuldror — du är oss lätt att
bära.» Och 1812 i Petersburg, då det på själfva
kröningsdagen kom underrättelse om Moskvas brand — då
väntade vi upplopp i hvar stund. Vi måste åka till
mässan i Kasankatedralen. Jag minns det som om
det hade händt i går. Kejsarinnan och jag gick uppför
kyrktrappan mellan två packade led af folk, och det blef
så tyst, att vi inte hörde annat än ljudet af våra steg.
Jag är inte feg, Golitsyn, det vet du — men det var
en hemsk stund. Såna blickar! Såna ansikten! Jag
glömmer det aldrig. Och sen efter första framgången
åter: »Gosudar lillefar, klara gullsol!» Men då visste
jag redan hvad deras kärlek var värd. Människorna är
lumpna, och nationer är ibland lika lumpna som
individerna.
— Var iute orättvis, ers majestät. Er ära är
Rysslands ära. Reste det sig inte som en man i farans
stund ?
— Björnen reser sig också på bakbenen, när den
blir utdrifven ur idet, — svarade kejsaren och ryckte
på axlarna med samma föraktfulla min som nyss. —
Men hvad tjänar det till att orda om det där? Jag
är lätt för dem, men de är tunga för mig — det är
tungt att förakta sitt fädernesland. Jag liar stunder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
