- Project Runeberg -  Alexander I /
191

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

.191

IY.

Furst Alexander Nikolajevitsj Golitsyn framförde
till sin brorson furst Valerian kejsarens hälsning, att
han skulle upphöra med. sina besök hos Narysjkins. Men
när Maria Antonovna fick veta detta, förklarade hon,
att hon ej ville beröfva sin sjuka, kanske döende dotter
hennes sista glädje, och bad fursten att besöka dem som
hittills, i det hon lofvade att påtaga sig bela ansvaret
inför kejsaren. Med Sofias fästman, grefve Sjuvalov,
hade hon blifvit osams och förklarade, att äfven om
Solia blef frisk, skulle hon ej för aldrig det ge sin dotter
åt den där »uppkomlingen», kejsaren fick säga hvad han
behagade. Hon var lika impulsiv och obehärskad i sin
fiendskap som i sin kärlek.

Det blef som Maria Antonovna ville. Furst Valerian
fortsatte att besöka Sofia och blott undvek att
sammanträffa med kejsaren. För att undgå detta flyttade han
in till Petersburg, där han tillbragte sin mesta tid
tillsammans med sin nye vän, furst Alexander Ivanovitsj
Odojevski. Af Hemliga Sällskapets medlemmar var
Odojevski den ban blifvit mest förtrolig med.

Det var en kornett på tjugo år, vacker som en dag —
rosiga kinder, lockigt hår, så askblondt, att det nästan
stötte i grått, och blåa ögon, som alltid kisade och logo.
»Vackra flickan» kallade de honom på regementet. Som
en konspiratör såg han inte ut. Man tyckte han hellre
bort leka ta fatt och fånga fjärilar tillsammans med
andra barn.

— Jag är af naturen sorglös, ombytlig och lat, —
sade ban om sig själf. — Jag har aldrig haft någon
motgång i lifvet; jag är alldeles för lycklig.

Under de hetsiga dispyterna om Rysslands framtida öde,
om friheten, om »mänsklighetens fullkomning» teg han och
smålog. Men plötsligt sprang han upp och grep sin kask
med den hvita plymen. »Hvart skall du ta vägen? —
Till Nevski.» Och med sabeln slamrande mot trottoaren
spatserade ban där med en min så bekymmerslös, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free