Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.200
hörde knappast på. Hon låg orörlig, rakt utsträckt,
med tillbakakastadt hufvud och slutna ögon och de
genomskinligt hvita, blåådriga händerna också utsträckta. Täcket
hade hon kastat af sig (hon fann allting tungt, som fallet
är med döende lungsjuka) ocli hade eudast lakanet öfver
sig, så att man såg hela hennes kropp — från de små
fötterna till de barnsligt outvecklade brösten — späd och
tunn och spändt orörlig — en pil på en bristfärdig
bågsträng.
Ibland slog hon upp ögonen ocli såg länge på honom,
också stum. Han fick då alltid en känsla af att han
på något sätt hade förbrutit sig mot henne, att han måste
säga eller göra något för att utplåna skulden, innan det
var för sent. Han tyckte också, att hon gick ifrån
honom bort i ett ohinnligt fjärran, sjönk och sjönk i
något bottenlöst djup — och med ens försvann smärtan.
Han bäfvade inte längre, sörjde inte längre, kände blott
afund. Han skulle ha velat följa henne.
I midten på juni kom en rad heta dagar. Hvita
åskmoln tornade sig vid horisonten, markens grönska
fick en klargrön, fuktig, liksom arsenikhaltig färg, från
kärren stego kvafva ångor, som luktade rå hud, åskan
mullrade sakta och trögt, och kornblixtarna fladdrade
sömnlösa öfver natthimlen.
En eftermiddag, då han läste högt för henne ur
bibeln, slog hon upp ögonen, och af hennes
ansiktsuttryck förstod lian, att hon ville säga något. Han lutade
sig ner, lade sitt högra öra, det bästa, tätt intill hennes
mun, och hon hviskade med en knappt hörbar hviskning,
lik nattvindens prassel i torrt gräs:
— Är det liöbärgning nu, pappa?
— Ja, bara inte höet blir fördärfvadt — det regnar
ju jämt.
— Så skönt att få vara ute nu, — hviskade hon,
— ligga i gräset och somna. Här är så hett och kvaft,
man kan inte andas. Och om nätterna kommer Atka ...
— Hvilken Atka?
— Apan. Minns du inte?
— Ack jo visst, jag minns.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
