- Project Runeberg -  Alexander I /
202

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - V

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

.202

ett lif, en död, sora syntes meningslösa? På hvad sätt
skulle han godtgöra det? Hvad skulle han säga, hvad
göra, innan det blef för sent? Eller var det redan för
sent ?

Sofia slog upp ögonen och såg på honom, stumt och
oafvändt som hon sett på honom alla dessa dagar, och
plötsligt föreföll det honom, att hon tänkte detsamma —
anklagade och dömde honom som hans jämlike.

— Du skall inte, kära lilla pappa ... — hviskade
hon, då ban åter lutade sig ner öfver henne, — grubbla
inte, ängsla dig inte. Allt blir nog bra, allt länder till
vårt bästa ... du säger ju alltid det själf: »bäst sora
sker».

I det ohinnligt aflägsna, främmande leendet var
vishet och klarhet och en skymt af ironi. Om änglarna
le öfver de syndiga människorna, så måste deras leende
vara just sådant.

Ännu något hviskade de torra läpparna — nattvinds
prassel i torrt gräs — men han hörde det ej, fastän
han lyddes spändt, böjde ner sitt kala hufvud och sträckte
fram halsen, så att ådrorna på den svällde och de
ljusblå, närsynta ögonen blefvo kupiga.

»Så’na löjliga ögon, precis som på en kalf», erinrade
hon sig plötsligt, hur hon som liten flicka hade brukat
säga, i det hon skrattat och smekt honom och kysst de
där ljusblå ögonen med hvita ögonhår. Hon erinrade
sig också, hur hon hört de äldre berätta om ett skämt
af Speranski, som en gång i ett bref till en vän,
upp-snappadt af hemliga polisen, hade kallat kejsaren »den
hvita kalfven»: »vår Vauban, vår Yeau-blanc.» Vauban
var den ryktbare franske ingenjören och
fästningsbyggaren (kejsaren inspekterade fästningarna vid denna tid).
Kejsaren hade blifvit så ursinnig öfver detta skämt, att
han i första ögonblicket hade velat skjuta Speranski.
Sofia hade inte kunnat begripa hvarför. »Men ban är
ju precis som den allra sötaste lilla kalf med hvita
ögonhår och vågigt hår och skär nos; liväd är det för ondt
i det?» Ibland tyckte hon till och med, att han luktade
dikalf. En gång hade hon i hvalfvet i
Marie-beskyddskyrka sett en förgylld sexvingad kerub med kalfhufvud.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0208.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free