Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.209
Antonovna, sora kastade sig om hans hals med ett
teatraliskt förtvifladt: »Alexandre!» och svepte om honom
den välbekanta, äckliga parfymdoften; än Dimitri
Lvo-vitsj, som ville gråta men inte kunde och endast
desperat slängde fram med tungan; än gamla dadda, Yasilisa
Prokofjevna, som oupphörligt upprepade sin korta
skildring af Sofias slut: hon hade dött så stilla, att ingen
hade hört eller sett det; tidigt på morgonen, i
dagbräckningen, hade Prokofjevna smugit sig fram till henne och
tyckt, att hon sof, och hade velat gå igen, men så hade
hon blifvit så besynnerligt ängslig. Hon hade böjt sig
ner och sagt: »Sofienka!» och tagit hennes hand —
den var som is. Då hade hon sprungit ut och skrikit:
»Doktorn!» Doktorn hade kommit, hade sett på henne
och känt på henne. »I två timmar», hade han sagt,
»har hon varit död.»
I rummet med de hvita och skära atlastapeterna stod
dörren till balkongen öppen. Det luktade fuktig jord
och nyslaget gräs efter regnet. I fjärran stodo solbelysta
segel, hvita mot ett blåsvart moln. Vaxljusens röda
lågor fladdrade för draget, och en fin slinga af håret,
som vällde fram under brudkransen, skälfde på den dödas
panna. Klädd i bruddräkten, som hon ej velat pröfva,
låg hon i sin kista, tunn och rak, med något af flygande
pil i all sin orörlighet.
Han tryckte sina läppar mot hennes kalla, varseblef
på hennes bröst ett litet porträtt af kejsarinnan Elisabet,
uttaget ur guldmedaljongen — guld får ej läggas i
kistan — och hans ögon mötte furst Valerian
Michaj-lovitsj Golitsyns, som stod på andra sidan om kistan.
Mellan sig hade de Sofia; hon liksom förenade dem.
Men den mörka dagern blef ännu mörkare,
ljuslågorna började dansa som gröna och röda fläckar, och
liksom nyss på vägen rosslade en häst med blodigt skum
kring nosen, som borrade sig ner i landsvägsdammet, och
med likadana milda ögon som kejsarinnan Elisabet.
— Det är ingenting, en liten kongestion, det går
strax öfver, — hörde kejsaren lifmedikus Riemanns röst;
den andre af Sofias två läkare, lifmedikus Miller, räckte
honom ett glas vatten, grumligt af droppar.
Meresjkovski, Alexander I. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
