- Project Runeberg -  Alexander I /
230

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - VII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

.230

— Nej, nej. Den fyrbåken kastar mindre ljus i
de mänskliga lidandenas stormar än en enda liten lampa
framför den heliga Gudsmodersbilden.

— Tackar ödmjukast, men jag har nog af min
farbrors lampor. Oljan är billig nu för tiden. Då tar jag
hellre blodiglarna.

Jag skrattade. Ett dumt, otäckt skratt, men jag
kunde ej hålla det tillbaka. Ibland känner jag lust att
gråta, men skrattar ändå.

Min lilla gubbe blef ond — en lambsens vrede. Han
är ju också mystiker, äfvenså medlem af ett hemligt
sällskap (vi äro icke ensamma i världen) — statsrådinnan
Tatarinovas Filadelfiska kyrka.

3 juli. Tre veckor sedan Sofia dog. Kunde jag
gråta, då skulle det inte behöfvas blodiglar, men jag
kan inte. Sofias gamla sköterska, Vasilisa Prokofjevna,
ställde en skål med vatten på fönsterbrädan i likrummet:
»så att den lilla själen skall ha något att tvätta sig i»,
sade hon med sådan öfvertygelse, som om hon ställt fram
tvättvatten åt den lefvande. För oss åter, den utlefvade
gubben Yoltaires utlefvade barnbarn, är »läran om själens
odödlighet bekajad med ett visst dunkel», som min farfar
voltairianen brukade säga. »Vi återses, om vi inte slinker
undan», brukade han också säga. Med slinka undan
menade han dö. Men vi barnbarn kunna inte ens slinka
undan ordentligt.

Det var tydligen inte utan skäl Sofia påstod, att
också jag på ålderdomen skulle få det där vidriga leendet.
Kanske jag för öfrigt redan har det?

Icke på den allvisa godhet, som enligt Schelling
härskar öfver världen, tro vi, utan på apan, enligt
Hol-bachs system. »Föreställ dig ödet i skepnad af en
jättelik apa. Hvem skall kunna kedja den? Hvarken
du eller jag. Således har man ingenting att göra och
ingenting att säga», skref Pusjkin till Vjasemski, då dennes
barn hade dött. Ingenting är att göra, och det lönar
sig inte att gråta. Skratta kan man göra. I allt se
det dåliga, löjliga och likt en blodige! fylla sig med
svart blod.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0236.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free