Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.233
Odojevski säger: »att känna G-ribojedov är att älska
honom». Kanske att jag icke älskar honom, därför att
jag ej älskar mig själf, jag fruktar honom som min
dubbelgångare.
9 juli. Jag åt frukost hos Odojevski. Fick ett
anfall af min hufvudvärk. Värden tvang mig att lägga
mig i hans skrifrum, rullade ner gardinerna och lade en
ättikskompress om mitt hufvud. Jag slumrade till men
väcktes af ett samtal i rummet bredvid.
— Skapare af Famusov och Skalosub* oöh
följaktligen en glad gargon. Det är äckligt, att höra! Jag
är inte alls glad, jag finner allting ledsamt, olidligt,
vedervärdigt. Jag är indragen i en främmande hvirfvel,
jag lefver inte mitt eget lif. Och tiden går. I själen
brinner en eld, i mitt hufvud myllrar det af tankar.
Hvarför är jag stum, stum som grafven? Duger jag
verkligen till något, kan jag skrifva — det vet jag
fortfarande lika litet. Själen förtorkar, jag mister
omdömesförmågan; det är svart framför mig, jag kan förgås af
ångest! .. Säg hvad du vill, men om det här fortsätter,
så ämnar jag inte beväpna mig med tålamod — det må
förbli fänadens dygd!.. Sasja, Sasja, dufvan lilla, hjälp
mig för Kristi skull, säg mig hvad jag skall göra, hur
jag skall frälsa mig från vansinne eller pistolen — jag
känner, att det ena eller det andra väntar mig.
»Där fick du dig allt en kyss, Vasia!» erinrade
jag mig sekundanten Kaverins ord till den fallne
Sjere-metjev.
Jag blef hemsk till mods, som hade jag lyssnat
till min dubbelgångare, som förtaide mig allt om mig
själf.
Odojevski försökte trösta Gribojedov, men denne
hörde inte på utan satte sig vid klaveret och började
spela. Han spelade länge. I timtal kan han sitta och
improvisera, glömsk af allt. Ibland kommer det för en,
att musiken och ej litteraturen är hans rätta kallelse.
Jag slumrade åter till och hörde ej, hur de våra
samlade sig. De talade, antar jag, om Hemliga Sällskapets
* Personer i den ofvannämnda komedien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
