Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
.260
12 september. Nikolaj Michajlovitsj Karamsin är
min granne i Kinesiska huset. Yi äro gamla bekanta,
ha träffats hos Olenins och Vjasemskis. Farbror har
anförtrott mig i Katarina Andrejevna Karamsinas vård.
Hon är snäll mot mig, Nikolaj Michajlovitsj också;
han har naturligtvis reda på kejsarens ynnestbevis. Han
antyder, att jag i en snar framtid skall bli
kammarherre.
Det är en rar gubbe — så innerligt stillsam. Något
af höst, lugn höstkväll hos honom också. Lång till
växten, gråsprängdt hår framkammadt öfver den kala
hjässan; långlagdt ansikte, fint och blekt; kring munnen
två djupa veck — »Den arma Lisa», melankoli och
känslosamhet. Han kan inte skratta; han kluckar på
något besynnerligt sätt, som småbarn göra. Däremot
har han ett försynt, gammaldags älskvärdt småleende —
ingen kan småle så nu för tiden. Ordensstjärna på en
lång lifrock, också gammaldags. Och det till och med
luktar gammaldags af honom — snus och teblomma.
Rösten dämpad, som prasslet i höstlöf.
Vi promenera i parken. Stoffregen har gifvit mig
lof till korta promenader. Vi gå med tysta, afmätta
steg, bägge stödda på käppar, som två jämnåriga gubbar.
Tsarskoje Selos bersåer i höstens purpur och
guld, de spöklika hvita marmorstatyerna, de gula löfven
som prassla under fötterna, svanornas skrik från de
töckensvepta sjöarna i skymningen — allt stämmer till
den ljufva melankoli, som Karamsin en gång i tiden på
ett så fängslande sätt besjungit.
Och när jag på afstånd ser kejsarinnan skrida i
aftondunklet likt en skugga, då tyckes det mig, att vi
alla tre äro skuggor, som hamnat i skuggornas rike, i
ett tigande Elysium.
18 september. Karamsins lif är enformigt som
pendelns gång i en gammal väggklocka. På morgonen
arbetet på del XII af Ryska rikets historia. »När jag
känner mig som bäst upplagd», säger han, »skildrar jag
Ivan den förskräckliges rysligheter.» Sedan en
promenad till fots eller till häst, äfven i det värsta väder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
