- Project Runeberg -  Alexander I /
269

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

.269

Nu, när hon inte såg sig i spegeln, var hennes
ansikte vackert. Psyke hade man kallat henne i ungdomen.

Då hade hon haft ett barns undrande ögon, barnsligt
sluttande axlar och under hårets tunga guld en barnsligt
smal hals, lik en stängel, som böjer sig under blommans
tyngd. Dessa ungdomliga behag hade vissnat. Men
nu ägde hon ett annat slags, oförvissneligt behag. Om
hon då varit musik, så var hon nu tystnaden efter
musiken.

Hon undrade, hvarför kejsaren på sista tiden sökt
upp henne så ofta. Hon visste af erfarenhet, att när
han hade det bra, var hon obehöflig. Hon hade blifvit
så van vid det, att för hvar gång han närmade sig
henne, frågade hon sig själf: »Hvarför? Hvad är det
nu?» Och alltid fann hon ut det. Men den här gången
kunde hon inte gissa, kände blott, att det var något för
dem båda fruktansvärdt. Hon mindes hans milda, liksom
skamsna leende under sista sjukdomen, då han sagt:

— Jag vet inte, om det är för att jag är mycket
sjuk eller inte är så ung längre, men jag har inte styrka
att kämpa emot sjukdomen.

Hon kom också ihåg, hvad han yttrat till furst
Vasilitsjikov efter sitt tillfrisknande:

— Jag slapp billigt undan, men egentligen skulle
jag inte haft något emot att bli kronan kvitt, den tynger
mig ohyggligt.

Han skulle ha velat köpa sig fri från kronan med
sitt lif.

Ju mera hon tänkte på detta, dess mera ångestfull
blef hon. Hon visste, att han aldrig själf skulle börja
tala om ämnet och att fråga — det kanske var än värre.

När hon fick höra hans steg, rodnade hon på nytt
som en förälskad flicka. Han trädde in och kysste hennes
hand — hon svarade med en kyss på hans hufvud.

— Puh, det var med knapp nöd jag kom undan!
Familjemiddag i Anitsjkin, — sade han på franska, det
språk han alltid talade med henne. — Mamma har
förföljt mig hela dagen i dag. I sista minuten skickade
jag bud, att jag inte skulle komma; annars hade jag
aldrig sluppit undan. Nå hur står det till?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0275.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free