Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.273
Han gick fram till henne och föll på knä.
— Seså, Lise, för Gnds skull, lugna dig, — han
kysste hennes händer. — Tror du inte jag skulle ha
talat om, ifall det varit något? Men det är ingenting.
Åtminstone så vidt jag vet. Du kanske vet mera än
jag? Ibland kommer det för mig, att kanske några
mycket inflytelserika personer ha sitt finger med här. . .
— tillfogade han listigt.
Hon slutade med ens att gråta. Hon glömde sig
själf och tänkte blott på honom, på den fara, som hotade
honom.
— Med mig ha Karamsin och min sekreterare
Lon-ginov talat om det. Men jag tror visst alla ha reda
på det.
Och hon berättade allt hvad hon hört. När hon
slutat, såg han på henne med ett småleende.
— Att du verkligen kan gå och plåga dig för
sådant lappri!
Han tröstade och lugnade henne: allt det där visste
han för länge sedan. Han hade sammansvärjningens alla
trådar i sin hand. Han till och med visste de
samman-svurnas namn; det var honom den lättaste sak i världen
att oskadliggöra dem. Ifall han dröjde, så berodde det
på att det gjorde honom ondt om de stackarna: »deras
förvillelser är vår tidsålders förvillelser.» Han väntade
på att de själfva skulle besinna sig. För öfrigt voro
alla nödiga mått och steg vidtagna, och ingen fara hotade.
Han talade så uppriktigt, att hon nästan trodde
honom. Med sitt förstånd trodde hon honom, men med
hjärtat visste hon, att han ljög. Hans ögon hade den
klarhet, som hon alltid bäfvade för — bottenlöst
genomskinlig och ogenomtränglig som hos ljugande kvinnor.
Men hon hade inte kraft att kämpa mot lögnen. Hon
var villig till hvad som helst, blott hon slapp se det
där fega, gemena, som nyss hade skymtat i hans
ansikte. Hon uppgaf striden, resignerade.
Kanske han gjorde rätt i att inte hoppas på hennes
hjälp, tänkte hon. Huru skulle hon kunna hjälpa och
stödja andra, hon som själf dignade af svaghet ?
Hon sade ingenting, endast såg på honom så, att
Meresjkovski, Alexander I. 18
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
